Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/426

Den här sidan har korrekturlästs
2
Motioner i Första kammaren, Nr 188.

inlösa de hembudspliktiga resterna av detsamma. Den nya terminologien innebär enligt antikvarien Bengt Thordeman i en artikel om »Skattfynden och staten» (Sv. D. 18 nov. 1940), »att medan man nu med stöd av lagens bokstav kan infordra även sådana beståndsdelar av ett hembudspliktigt fynd, som ej äro förfärdigade av någon av de tre nämnda metallerna (d. v. s. guld, silver och koppar), t. ex. förvaringskärl av keramik eller smycken av brons — och jag har i varje fall med framgång hävdat denna ståndpunkt gentemot en motsträvig hittare — så kommer man i framtiden att mot hittarens vägran nödgas avstå från alla sådana delar av fyndet».

För att låta de slutna fynden bliva enheter torde vissa omformuleringar böra äga rum i den av Kungl. Maj:t föreslagna lagtexten i syfte att ordet fynd skulle återfå den betydelse, i vilken det brukats av den äldre lagstiftningen.

I 10 § andra stycket böra uttrycken »Skedde fyndet» och »Påträffades föremålet» utbytas mot »Anträffades fyndet» resp. »Påträffades fyndet».

11 § första stycket bör lyda »Anträffar någon i annat fall än i 10 § avses fynd, vartill ägare ej finnes, och kan det antagas vara minst etthundra år gammalt, skall fyndet tillfalla upphittaren med skyldighet, där det helt eller delvis är av guld, silver eller koppar, att mot lösen hembjuda det till kronan».

I 11 § tredje stycket bör »föremålets» ersättas av »fyndets».

12 § bör lyda: »Fynd som enligt vad ovan sagts skall tillfalla eller hembjudas kronan skall av den, som anträffat fyndet, utan dröjsmål anmälas hos riksantikvarien eller ombud som denne utsett eller hos polismyndighet. Han vare ock pliktig att på anmaning utlämna fyndet mot bevis samt noggrant uppgiva platsen för fyndet och omständigheterna därvid».

I 13 § bör »föremå1et» utbytas mot »fyndet».

I 14 och 16 §§ bör »föremål» utbytas mot »fynd».

Däremot torde någon ändring icke behövas i den föreslagna nya lydelsen av 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods. I det föreslagna första stycket av denna § användes tvärtom ordet »fyndet» i en markant betydelse av det som påträffats, vilket i sin tur visar, huru osäker terminologien är. Att ordet fynd i övriga delar av 1938 års lag förekommer i betydelsen av själva anträffandet, under det att liksom nu ordet fynd i fornminneslagstiftningen skulle förekomma i annan betydelseskiftning, torde icke vara av vikt.

Även på en annan punkt i den kungl. propositionen nr 8 har jag annan uppfattning. Enligt den föreslagna nya lydelsen av 19: 1 jorddelningslagen och 5: 8a fastighetsbildningslagen skall vid uppgörande av avstyckningsplan till fast fornlämning hörande område så vitt möjligt avsättas till öppen plats. Ett noggrant bestämmande av gränserna för område torde emellertid icke böra ske i detta sammanhang. Lagtexten stadgar nämligen icke att riksantikvariens yttrande skall inhämtas vid planens uppgörande, och tydligt är att både markens ägare och riksantikvarien skola sedermera kunna få området bestämt av länsstyrelsen enligt 3 § andra stycket i den föreslagna lagen om