Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/473

Motioner i Första kammaren, Nr 202. 11 nade alltså undertecknarna kännedom ännu i början av februari. I skriften, som icke här torde behöva refereras, framhålles särskilt att den minskning av processerna, som ägt rum i domsagan, motsvaras av en liknande minskning i domsagorna i länet överhuvud, vilket i sin tur beror på tidsförhållanden och alltså är av tillfällig natur. Att befolkningen i domsagan och länsstyrelsen icke haft tillfälle att taga ståndpunkt till hovrättens nya skrivelse är att beklaga, då hovrättens skrivelse i vissa delar inbjuder till kritik. Under det att hovrätten 1939 anslutit sig till uttalanden av justitieombudsmannen, att rättegångsreformens genomförande kommer att medföra ökad arbetsbelastning för underrätterna och att starka skäl tala för att tillsvidare i avvaktan på denna reform iakttaga stor försiktighet i fråga om nuvarande domsagors omreglering till större enheter, saknas i 1942 års utlåtande varje diskussion av denna synpunkt. Under det att 1939 betonas att i Nordmarks härads domsaga arbetsbördan är större än den låga befolkningssiffran kunde giva anledning antaga samt att domsagan i varje fall till dess de nya fastighetsböckerna färdigställts får antagas giva häradshövdingen tillräcklig sysselsättning, kan det enligt 1942 års utlåtande knappast förväntas att de båda mindre domsagorna var för sig komma att erbjuda tillräckliga arbetsuppgifter för en jurist med sådana kvalifikationer som en häradshövding bör äga. I sammanhang härmed står det sätt på vilket hovrätten 1942 refererar sitt eget uttalande från 1939. 1942 säger hovrätten i detta hänseende: "l sitt tidigare utlåtande stannade hovrätten i den meningen, att övervägande skäl talade för att avgörandet av frågan om en omreglering finge anstå." De ord, med vilka hovrätten 1939 angav sin uppfattning, lyda emellertid: "Med hänsyn till vad sålunda anförts finner hovrätten övervägande skäl tala för att även i nu förevarande fall frågan om en omreglering får anstå, tills erfarenhet vunnits om rättegângsreformens inverkan på arbetsbelastningen. Den ståndpunkt, som angives i de nu kursiverade orden, har 1942 helt enkelt kommit bort, trots att man nu lika litet som 1939 har någon erfarenhet av hur rättegångsreformen kan komma att inverka på arbetsbelastningen. Särskild uppmärksamhet väcker emellertid att hovrätten, i den del dess utlåtande är refererat i propositionen, icke ägnar något beaktande åt befolkningens ståndpunkt, vid vilken hovrätten 1939 lagt så stor vikt. Vi ha emellertid undersökt hovrättens uttalande i original och därvid funnit, att det innehåller några avslutande uttalanden, av vilka endast första punkten kommit att medtagas vid sammanställningen av uttalandena i propositionen. Hovrättens uttalanden lyda: "Enligt hovrättens mening möter det numera ur rättsvårdens synpunkt överhuvud ej hinder mot förslagets genomförande. Såsom i hovrättens tidigare utlåtande framhållits, har emellertid förslaget väckt stark och allmän misstämningbland befolkningen i Nordmarks härad. Det torde ej ankomma på hovrätten att bedöma. huruvida detta motstånd,