Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/616

S Motizmer fi Första kamønaren, Nr 236. tiden för de värnpliktiga i allmänhet, som definitivt beslöts av 1941 års riksdag. Iära de befattningar, för vilka man hittills ansett sig nödsakad hålla en förhållandevis stor och relativt dyr stamkader av meniga, kunna bestridas av värnpliktiga. I förekommande fall torde det böra övervägas att på sätt i andra sammanhang förordats utbyta också militär personal i manskapsställning mot. civilanställd personal. Detta torde med fördel låta sig göra bl. a. beträffande de vid kavalleriet såsom remontryttare avsedda meniga och underbefäl i lägre grader. Genom att vidtaga den reducering av kadern av fast anställda meniga, som betingas av önskemålet att låta varje fast anställd i händelse av lämplighet härför genomgå fullständigunderbefälsutbildning och vinna befordran till underbefälsbeställning, skapas en del av de nödvändiga förutsättningarna för att manskapsrekryteringen skall det ur kvalitativ synpunkt önskvärda resultatet. I stor utsträckning skulle till samma resultat bidraga en i förhållande till propositionens förslag ändrad avvägning mellan antalet underofficerare på aktiv stat och antalet furirer. I åtskilliga av de befattningar, som i propositionen föreslås skola bestridas av pensionerade underofficerare ii arvodesbefattning, ha. hittills underofficerare på aktiv stat varit placerade. Med hänsyn till att den föreslagna organisationen ändock inrymmer så många elasticitetsmoment, bl. a. det förhållandet att den årliga avgången från aktiv stat inom försvarsväsendet är förhållandevis stor, framförallt ifråga om antalet underofficerare, kan ett utbyte av ett antal underbefálsbeställningar mot ett antal underofficersbeställningar på aktiv stat icke medföra någon mera betydelsefull minskning av elasticiteten men väl leda till förbättrad manskapsrekrytering och därmed till ökad effektivitet inom försvarsorganisationen. - Utfallet av manskapsrekryteringen är emellertid beroende av ytterligare några faktorer. Hit hör framförallt frågan om att förhjälpa de avgående fast anställda till framtida utkomst. Denna fråga blir av allra största betydelse, om stamkadern av manskap får den i propositionen föreslagna storleksordningen, utan att framtidsmöjligheterna i den militära tjänsten i motsvarande mån förbättras, och om den första anställningstiden genomsnittligt förlänges med ett år. Följdverkningarna härav ha för övrigt uppmärksammats av 1942 års försvarsberedning och föranlett departementschefen uttala (propositionen sid. 54), att frågorna om det fast anställda manskapets antal och kontraktstid samt civilanställningsförhållandena måste allvarligt bedömas ur rent militära synpunkter. En förutsättning för en god manskapsrekrytering är nämligen, att dessa frågor erhålla en tillfredställande lösning." Departementschefen förordar i detta sannnanhang, att civilanställningsfrågan upptages till förnyat övervägande. Här må av denna anledning endast understrykas vikten av att denna utredning snarast möjligt kommer till stånd - vid sidan av andra åtgärder, som äro ägnade att tillgodose den nya försvarsorganisationens behov av dugligt fast anställt underbefäl. Det har i det föregående framhållits, att en god manskapsrekrytering befrämjas av en sådan reducering av antalet fast anställda meniga, att hinder av organisa