Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/741

Motioner 1 Första lrammaren, Nr 274. 15 rande framhålles ifråga om sammansättningen endast, att i rådet böra vara representerade juridisk, social och ekonomisk sakkunskap. Däremot uttalas ingenting om att representanter för fastighetsägare och hyresgäster skola ha plats i rådet. Därom anföres blott, att representanter för dessa parter böra erhålla tillfälle att i rådet framföra sina synpunkter. Det synes oss självklart, att parterna böra vara representerade i rådet likaväl som de äro det i hyresnämnden. Ansvarsbestttmmelser. De föreslagna aiisvarsbestämmelserna innebära bland annat, att straff - dagsböter eller fängelse - drabbar hyresvärden om han mottager eller träffar avtal om högre hyra än den tillåtna. Det synes med fog kunna ifrågasättas om en dylik kriminalisering överhuvud är påkallad. I varje fall är hyresgästens behov av rättsskydd fullt tillgodosett genom att hyresvärden är skyldig att återbära vad- han olovligen uppburit. För en kriminalisering kan man möjligen vilja åberopa att även tidigare regleringslagstiftning stadgade vissa straffpåföljder. Därvid är emellertid att märka, att straff drabbade allenast om hyresvärden "med vetskap därom, att hyresnämnden för lägenheten fastställt visst hyresbelopp", ändock fordrade eller mottog högre belopp i hyra. Enligt den tidigare lagstiftningen bestraffades sålunda blott det medvetna trotset mot myndighets i detsärskilda fallet meddelade förordnande, varjämte är att märka att fängelse då icke förekom i strafflatituden. Nu däremot föreslås, att straff skall drabba hyresvärden utan att denna genom myndighets förordnande i det särskilda fallet fått uppmärksamheten riktad på vad som är tillåten hyra. Detta synes icke rimligt. I varje fall är det svårt att undgå att beteckna det såsom stötande, att straff drabbar allenast den ena parten i avtalet, nämligen hyresvärden, under det att straffbudet icke riktar sig mot hyresgästen. Detta är så mycket mera betänkligt som det i en tid av bostadsbrist ofta, kanske oftast, är hyresgästen själv som i sin iver att åtkomma lägenheten är den som gör förespeglingar och förslag, vilka på ett avgörande sätt bidraga till att avtal slutes. Man bör i detta sammanhang icke heller förbise den risk för frestelse till utpressning mot hyresvärden, som ligger däri att avtalsslutandet i och för sig icke medför straff för hyresgästen utan allenast för hyresvärden. Vi hemställu, att riksdagen icke mätte antaga struffbestrimu|elsen | här berörda del. Om så likväl anses böra ske, hemställa vi att straffregeln så förändras, att densamma riktar sig även mot den hyresgäst som sluter avtal om högre hyra än den tillåtna. I anslutning till ovan anförda hemställes,