Sida:Rd 1942 C 22 3 Första kammarens motioner 1 300.djvu/777

Motioner i Första kammaren, Nr 287. 7 na handelns folk, ligger det också i deras intresse, att missnöjet hos dess kunder kan hållas tillbaka, och att varor överhuvudtaget kunna köpas, vilket lättare sker, om priset genom viss rabatt kan hållas nere. I städer och liknande samhällen äro ju alltid affärerna uppdelade med hänsyn till branschen, varför arbetsbördan blir fördelad på ett flertal händer. Knappheten på köttvaror är också en av motiveringarna för att rabatt ej införes å dessa varor, men vid ytterligare sådan knapphet borde de bestämmelser kunna genomföras att rabattkortet får gälla å den vara, som i allmänhet får ersätta köttet, nämligen fisken. Alternativt böra dessa rabattkort således gälla såväl fisk och fisfkkonserver .som kött, och för varje period kan ju meddelas, för vilken vara rabattkorten gälla. Av propositionen torde framgå, att statsfinansiella skäl tala för att utgifterna för de olika rabatteringarna begränsas till de föreslagna 100 miljonerna. Vi anse oss kunna stödja en sådan uppfattning om begränsning och att denna summa icke nämnvärt bör överskridas. Sådan begränsning kan också ske utan att de verkligt behövande härför böra bliva lidande, men endast om man följer livsmedelskommissionens förslag om begränsning av de rabattkortsberättigades antal. Kommissionen anser en sådan begränsning särskilt motiverad, därför att den möjliggör en utvidgning av rabatternas värde för de minst bemedlade, utan att den av 1941 års riksdag fastställda totala kostnadsramen för ifrågavarande rabatteringar behöver nämnvärt utvidgas. Beloppet 100 miljoner kronor för sådant ändamål kan ju också anses i stort sett tillfredsställande, om man icke fördelar detta på alltför många händer. Så torde emellertid ha skett med de bestämmelser, som nu äro gällande, och de flesta torde nu vara ense om att en stark sådan begränsning måste ske av de rabattkortsberättigades antal. Av landets 33 kristidsstyrelser som yttrat sig härom hava också 14 yrkat, att den övre beskattningsbara inkomstgränsen för erhållande av rabattkort skulle sänkas till 500 kronor, 3 hava yrkat 600, 2 700 kronor. Fyra styrelser hava föreslagit sänkning utan angivande av något belopp, och de övriga hava inget yrkande gjort. Livsmedelskommissionen har med stöd härav föreslagit, att den övre gränsen bestämmes till 750 kronor beskattningsbart belopp. För de hittills rabattberättigade vuxna, som ej äro att hänföra till åldringar, pensionärer eller invalider, föreslår kommissionen en ytterligare sänkning av rabattgränsen till 500 kronor. Bestämmelsen om den skattepliktiga förmögenheten föreslås sänkt från 15.000 till 10.000 kronor. Dessutom innebär kommissionens förslag jämkningar för tillgodoseende av vissa särskilda önskemål. I propositionen följas icke dessa förslag, utan statsrådet föreslår, att den nuvarande övre gränsen, 900 kronor beskattningsbar inkomst, bibehålles och att den av kommissionen föreslagna 500 kronorsgränsen höjes till 600 kronor. I övrigt följes kommissionens förslag beträffande grunderna för erhållande av rabattkort. Med