Sida:Rd 1942 C 23 4 1 AK motioner 1 224.djvu/232

Den här sidan har inte korrekturlästs

6 Motz"o-n.er 1 A-ndra l..\ammav-en, N 1 80. cpidemidistrikt-en inne i landet. regelmässigt undgå. dylika utgifter. I dessa fall föreligger vidare i särskilt hög grad ett hela rikets intresse, då det ju bl. a. gäller att förhindra, att smitta kommer in i landet. Det förefaller därför skäligt, att staten helt bekostar värd och underhåll av sjuka i förevarande fall. Statens nuvarande bidrag till epidemisjukvärden är så litet, att det endast till en mindre del täcker epidemidistriktensutgifter för ändamålet. För uppförande, inrättande eller inlösande av epidemisjukhus utgår statsbidrag (kung. 1920: 667 ) med hälften -av byggnads- eller inlösenskostnaderna. Därjämtc åtnjuter distrikt (kung. 1939 : 261) statsbidrag till driften av epidemisjukhus med två kronor för dag och varje kostnadsfritt vårdad sjuk. För belysning av storleken av statens bidrag till driftskostnaderna för epidemisjukvârden i riket kan nämnas, att det för tioårsperioden 1925-36 beräknats till blott en fjärdedel av totalkostnaderna (1939 års femte huvudtitel, sid. 334). Att statens bidrag är så ringa, torde få ses mot historisk bakgrund och kan icke anses stå i överensstämmelse med nutida uppfattning om epidemisjukvärden, vilken sjukvård genom den ökade samfärdseln alltmera blivit en riksangelšigenhet. Kravpå ökat statsunderstöd ha också i olika sammanhang framkommit (se t. ex. mot. 1921 :li,:149 och 1928: l: 211 samt 1939 års femte huvudtitel, punkten 129). Det torde även ligga i statens intresse - i synnerhet under nuvarande förhållanden - att kommuner med utlandsförbindelser uppmuntras att vinnlägga sig om epidemisjukvârden. Vidare må. erinras om att staten i särskilt stor utsträckning iklätt sig kostnader för vissa andra grenar av hälsovård, som ansetts i högre grad vara ett allmänt intresse, nämligen vård av sinnes-, köns- och tuberkulossjuka. Även må. framhållas, att staten bekostar fattigvård för utländska medborgare. Vid förarbetena till 1919 års epidemilagstiftning synes" frågan om bekostandet. av värden för sjuk, som inkommer till riket, icke ha särskilt beaktats. Man får rent av det intrycket, att frågan förbisetts (se prop. 1919: 153, sid. 26). I karantänskungörelsen (1934: 142, 62 §) och kungörelsen om sanitär kontroll över luftfarten (1938: 563, 37 §) stadgas, att cpidemidistrikt skall betala vård av den, som vid ankomst till riket befinnes insjuknad i smittosam sjukdom. och därför intages på vårdlokal i distriktet. Men dessa bestämmelser, som f. ö. endast avse särskilt farliga smittosamma sjukdomar, innebära endast en hänvisning till 23 § epidemilagen. Om denna anses ofullständig eller oriktig, torde alltså även nämnda karantänsbestämmelser böra ändras. Det är också anmärkningsvärt, att för bekostande av karantänsätgärder i övrigt upptagas avgifter. Detta förhållande visar, att karantänskostnaderna icke kunna anses vara något besvär, som åvilar införselorterna såsom en utgift för åtnjutande av förmåner genom importen. Under åberopande av vad som anförts liemställa vi, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av epidemilagen, att kostnad for vård och underhåll, som avses i 23 § epidemilagen, i