Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/274

Den här sidan har inte korrekturlästs

4 Första lagufskottets utlåtande Nr 33. I skrivelse till Konungen den 14 juni 1940 (nr 388) har riksdagen hemställt, att nu gällande bestämmelser rörande utbetalning av överåriga depositioner i allmänt förvar måtte ersättas med tidsenliga föreskrifter och att därvid en skälig begränsning borde ske av den tidsperiod, under vilken staten skulle vara ansvarig för de deponerade beloppen. I skrivelsen - vilken var föranledd av vissa uttalanden i riksdagens revisorers berättelse angående granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden den 1 juli 1938-30 juni 1939 m. m. - framhölls, att ett av statskontoret i ärendet framfört förslag, enligt vilket bestämmelserna borde utformas i nära anslutning till lagen om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar, förtjänade beaktande. Inom justitiedepartementet har i november 1941 upprättats en promemoria i ämnet. I promemorian anföres, att det icke vore rimligt att det allmänna i obegränsad tid skulle ansvara för medel som nedsatts hos eller eljest inbetalts till offentlig myndighet. Specifikationer och kvitton på verkställda utbetalningar borde efter hand kunna förstöras, så att de ej alltför länge måste belasta räkenskaperna. I promemorian erinras, att bestämmelser om nedsättning av medel meddelats inom vitt skilda lagstiftningsområden. Bestämmelserna vore också av olika karaktär inbördes. I vissa fall skedde nedsättning för att offentlig myndighet skulle svara för att medlen komme rätt person till handa. I andra fall verkställdes nedsättning allenast till fullgörande av vissa i lag föreskrivna prestanda. En särställning intoge bestämmelserna i utsökningslagen om nedsättning hos riksbanken. I de fall som där avsåges vore det exekutionsförrättaren och icke den enskilde som nedsatte medlen. Den åtgärd som här motsvarade nedsättningen i andra fall vore medlens inbetalning till exekutionsförrättaren. En lagstiftning i ämnet borde, enligt vad i promemorian uttalas, utformas i anslutning till förenämnda föreskrifter i 1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättande i allmänt förvar. Enligt 7 § i denna lag gällde, att då tjugu år förflutit från det nedsättning skett, gäldenären finge lyfta beloppet, om det ej funnes anledning till antagande att fråga om rätt till beloppet vore beroende på prövning och han anmälde sig inom natt och år. Gjordes ej sådan anmälan, tillfölle beloppet kronan. Samma bestämmelser syntes böra gälla, när medel, i annat fall än som avsåges i 1927 års lag, nedsatts hos eller eljest inbetalats till offentlig myndighet för att utgivas till den som funnes berättigad därtill. Ett särskilt stadgande syntes emellertid vara erforderligt beträffande deposition av fullföljdsavgift. För dessa fall borde utsägas, att den som nedsatt beloppet och berättigats att återbekomma det finge anmäla sig för lyftning inom tjuguett år från det nedsättningen skett. Om i lag meddelats särskild bestämmelse angående preskription av rätt till deponerade medel - såsom i lagen om expropriation och i gruvlagen för vissa där angivna fall - borde den lända till efterrättelse.