Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/315

Första lagutskottets utlåtande Nr 37. 5, å marken växande virkesförrådet. Kvantitativt sett kunde visserligen med nöjaktig säkerhet bestämmas, huru stor del av detta förråd, som under viss tidsperiod vore att betrakta såsom avkastning och sålunda borde lösgöras ur skogen. Men kvalitativt sett vore det knappast möjligt att säga, huru stor del av virkesförrådets värde, som under motsvarande tid rätteligen borde uttagas. Detta gällde i särskilt hög grad sådana skogsfastigheter, varå mogen skog i rikligare mängd förekomme tillsammans med yngre åldersklasser. Men även för den mogna skogen varierade värdet av en kubikmeter virke starkt allt efter trädens kvalité. I sålunda sammansatta skogar kunde ett till kvantiteten bestämt avverkningsbelopp därför uttagas på många olika sätt och lämna högst varierande värden allteftersom avverkningens tyngdpunkt förlades till skogsbestånd av mindre eller högre värde. De ecklesiastika boställsskogarna räknades sedan gammalt och med rätta till landets i förhållande till arealen virkesrikaste och mest värdefulla, varav även följde, att de hörde till de mest svårskötta i riket. Vid upprättandet av hushållningsplaner .samt vid beräknandet av den normala avkastningen för en boställsskog under en kommande tioårsperiod, förutsattes, att den framtida avkastningens värde borde b=li så jämn som möjligt med hänsyn till virkeskapitalets mer eller mindre onormala sammansättning. Detta kunde endast ske därigenom, att de värdefullare delarna av virkesförrådet, som på grund av en alltmera ökad knapphet och därav följande livligare efterfrågan vore föremål för en fortgående värdestegring, beskattades med så stor försiktighet, som omständigheterna medgåve. Man beräknade sålunda att i första hand förlägga avverkningen till de kvalitativt sämre delarna av den äldre skogen samt, jämsides därmed, till medelålders och yngre bestånd i avsikt att därigenom höja dessas värdealstring. I den värdefu=llare äldre skogen inlades däremot i allmänhet endast svagare huggningar i syfte att tillgodogöra sig kvalitativt sämre trädindivid och därigenom för framtiden konservera denna del av virkesförrådet. I den mån tillgången på grövre virkessortiment minskade och avverkningarnas tyngdpunkt måste förläggas till yngre och mindre värdefull skog, kunde de sålunda sparade högvärdiga reserverna börja anlitas, varigenom den samlade avkastningen från skogen, oaktat minskad tillgång på äldre åldersklasser,=skulle hålla sig uppe på en relativt hög nivå. Om däremot de värdefullare delarna av virkesförrådet uttoges på ett tidigare stadium, skulle avkastningen visserligen bliva mycket hög, så länge avverkningarna kunde läggas på detta sätt, men därefter under en längre följd av år desto mindre. En sådan avverkningspolitik kunde ej vara förenlig vare sig med kyrkofondens eller med något annat allmänt intresse. Då man sålunda med tillämpande av här angivna synpunkter vid normaluppskattningsberäkningarna erhölle relativt låga rotvärden, innebure varje frångående i praktiken av den uppgjorda planen för avverkningarnas uttagande i riktning emot en hårdare beskattning av den värdefullare skogen, att pastoratet gjorde .sig en icke avsedd vinst. Upprepade ingrepp, utöver vad som förutsätts, i de värdefulflare delarna av virkesförrådet, med därav följande besparingar av sämre, äldre skog eller med underlåtna gallringar till följd, måste resultera i att skogens värdealstrande förmåga vid 10-ärsperiodens slut i motsvarande grad nedgått. Vid den förnyade normaluppskattning, som då ägde rum för nästa tioårsperiod, erhölles därför en minskad avkastning, vilket normalt finge till följd, att kyrkofondens tillskott till prästlönekostnaderna i samma mån ökades. Ett pastorat, som