Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/522

6- Första lagutskottets utlåtande Nr 52. fiskal i Stockholm framhållits torde nämligen detta stadgande öka möjligheterna för kvinnan och hennes mälsman att under utnyttjande av åtalshotet skaffa sig mer eller mindre obehöriga ekonomiska förmåner av "för- föraren". Å andra sidan synes önskemålet att tillse att kvinnan icke tillfogas lidande genom att hennes sak mot hennes vilja genom en rättegång framdrages i ljuset icke kräva att brottet göres till angivelsebrott. Det torde nämligen ligga i sakens natur att ifrågavarande brott knappast kan komma att föranleda åtal utan att kvinnan eller hennes målsman tar initiativet därtill. Av dessa skäl har det föreslagna andra stycket ansetts icke böra upptagas. 1937 års riksdag lämnade på nu ifrågavarande punkter propositionen utan erinran. Enligt det genom propositionen nr 4 för innevarande riksdag framlagda förslaget till ändrad lagstiftning om förmögenhetsbrott m. m. skall försöksstraff införas beträffande brott som avses i 18 kap. 7 och 8 §§ strafflagen, däremot ej i fråga om brott enligt 8 a § i kapitlet. Lagändringarna avses skola träda i kraft den 1 januari 1943. Utskottet, som behandlat propositionen,-har i utlåtande, nr 18, tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag i denna del. I sin motivering framhöll utskottet bland annat, att beträffande andra brott än förmögenhetsbrott i propositionen föreslagits införande av straff för försök endast vid vissa särskilt grova brott. Visserligen kunde skäl anföras för att införa straff för försök till ytterligare brott på dessa områden, t. ex. flera sedlighetsbrott än som upptagits i propositionen, men utskottet hade icke ansett sig böra taga ställning till frågan härom, enär det ankomme på straffrättskommittén att vid den fortsatta revisionen av strafflagens speciella del taga nämnda fråga under närmare omprövning Utskottets utlåtande nr 18 har i denna del godkänts av riksdagen. I den förevarande motionen anföres till en början följande: Enligt de flesta iakttagare synas tendenserna beträffande ungdomens sexualliv vara ägnade att ingiva alIvarlig oro. Föräldrar, läkare, lärare och de, som arbeta inom samhällets barnavård, stå eniga om att en avgjord förändring till det sämre ägt rum under de senaste tio åren. Såsom orsaker härtill kunna angivas den ökade frihet, som modern ungdom åtnjuter i förhållande till tidigare ungdomsgenerationer, äterverkningen av en förvänd, avmoraliserad uppfattning av sexuallivet samt de genom preventivmedlens spridning förminskade riskerna. Det, som i kriminalpsykologien brukar benämnas frestelsemängden, har alltså undergått en kraftig ökning. På grund av de stora faror, som härigenom hota såväl ungdomen som i det långa loppet även det för samhällets fortbestånd centrala familjelivet, synas saneringsåtgärder ofrånkomliga. I synnerhet torde detta vara nödvändigt med hänsyn till tendensen hos vuxna att med kännedom om utvecklingen även bland den yngre ungdomen begagna sig av denna kategoris mindre motståndskraft och sin egen på ålder och erfarenhet grundade överlägsenhet. Motionärerna förklara sig vilja bland möjliga botemedel endast peka på den så att säga normala vägen för samhällsingripande på detta område, strafflagens bestämmelse att otukt med barn under viss ålder är straffbelagd. Den