Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/654

10 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. sammanhang är av särskilt intresse, torde en mera fullständig redogörelse böra lämnas för utvecklingen på detta område. Liksom i andra länder verkställdes i Sverige intill 1800-talets mitt samtliga frihetsstraff i full gemensamhet dag och natt, varvid svåra missförhållanden voro rådande. Sålunda sammanblandades häktade och dömda, äldre och yngre fångar utan något försök till uppdelning. Sedan reaktionen mot dessa förhållanden allt skarpare gjort sig gällande, började man i växande utsträckning ombygga de dåvarande länsfängelserna och förse dem med celler. Byggandet av cellfängelser åtföljdes av lagändringar beträffande straffverkställigheten. Början gjordes genom 1857 års verkställighetsförordning, som stadgade att straffarbete på två år eller kortare tid där så kunde ske skulle avtjänas i cell, varvid den dömde skulle åtnjuta visst avdrag å strafftiden. Genom 1873 års förordning angående utsträckt tillämpning av cellstraff bestämdes att även straffångar med längre strafftid än två år skulle vid bestraffningens början hållas i enrum under en sjättedel av strafftiden, dock ej över tolv månader; viss del av cellvistelsen skulle avdragas å strafftiden. Genom 1892 års lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum infördes beträffande cellstraffets längd den ännu gällande treårsgränsen i vår lagstiftning, och i 1906 års verkställighetslag gjordes härutinnan ingen annan ändring än att allt avdrag å straffet för den tid det avtjänades i cell bortföll. Efter ett initiativ av fångvårdsstyrelsen och på grundval av en av de s. k. strafflagstiftningssakkunniga verkställd utredning tillkom därefter den ännu gällande verkställighetslagen av 1916. Ur de sakkunnigas motivering kan följande anföras: - Enrumsstraffet verkade åtminstone till en början mer intensivt och avskräckande. Men samtidigt vore denna avstängdhet för flertalet fångar en välgärning. Enrumsstraffet hindrade fångarna att å varandra utöva skadligt inflytande. I den andliga atmosfär, som rådde bland fångarna, vore det de mest fördärvade, som vunne det största inflytande. Fången kunde i cellen lättare påverkas genom lärare och fångpersonal liksom hans egen eftertanke hade större möjlighet att leda honom till insikt om nödvändigheten att slå in på bättre vägar. Nödvândigt vore dock, att ett nyttigt arbete bereddes honom. Sedan en brottsling under någon längre tid behandlats i enrum, hade dock den större mottaglighet för goda intryck, som ensligheten medförde, i regel hunnit utnyttjas, så långt ske kunde. Dessutom torde en längre tids isolering ej sällan medföra kroppsligt försvagande och slöhet. En ovana vid yttre förhållanden och vid samvaro med andra gjorde ock enrumsfången efter längre tid mindre i stånd att reda sig under det fria livets förhållanden, när han dit utträdde. Även frånsett den fara för sjukdom, andlig eller kroppslig, som cellstraffet, särskilt för svagare individer, stundom innebure och som oftast inträdde redan efter relativt kort tids cellstraff, funnes därför i tiden för cellstraffet en punkt, där förhållandet mellan cellstraffets och gemensamhetsstraffets förmåga att gagna eller icke skada fången förskötes till den sistnämnda strafformens förmån. Huruvida cellstraffets maximum borde sam