Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/660

16 Första lagutskottets utlåtande Nr 61. samhetsstraffet, då styrelsen gör gällande, att "det endast ar den" oundvikliga faran av en persons alltför långvariga avstängning från sal-1-skap e-| blott under arbetet utan kanske än mer under fritiden, som nodvandiggor detta allmänna gemensamhetsstraffs bibehållande" Detta yttrande fälldes redan år 1923, alltså endast två år efter den s. k. mellanformens (arbetsge- mensamhetens) införande. Det torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida yttrandet, i den mån i detsamma kan anses hava framhållits nödvändigheten av helgemensamhetens bibehållande i dess nuvarande utsträckning, äger samma giltighet numera, sedan denna mellanform under ett tiotal år kommit till allt vidsträcktare användning och därvid visat sig vara en ur många synpunkter utmärkt strafform. Såsom denna mellanform är anordnad med gemensamhet såväl i arbete å särskilda verkstadslokaler och vid handräckning som ock vid gudstjänst, undervisning, kroppsövningar etc. torde någon större fara för dessa fångars förvaring under fritiden i cell även under en längre tid knappast i regel föreligga. Detta lärer än mindre bliva fallet, om man dels, på sätt förut föreslagits, minskar den stränga cellstrafftidens längd och alltså låter fången på ett tidigare stadium, än som för närvarande är fallet, överflyttas i den mildare strafform, som arbetsgemensamheten innebär, dels ökar sina bemödanden att få fångarna på lämpligt sätt sysselsatta under sin vistelse i cellen å fritid med - förutom naturligtvis lämplig läsning - exempelvis smärre arbeten, ägnade att minska enslighetens tyngd, dels slutligen går vidare på den redan inslagna vägen att för dessa mellanformsfångar - särskilt å strafftidens senare stadium - utöka förekomsten av gemensamma bildande och underhållande förströelser av skilda slag, såsom föredrag, sångövningar, musikstunder o. s. v. Särskilt vid anordnandet av dylika förströelser torde utomståendes medverkan kunna i än större utsträckning än för närvarande tagas i anspråk. - - - - - Det synes vara tillfyllest, att den nuvarande obligatoriska karaktären å helgemensamheten - d. v. s. bestämmelsen om att den skall efter viss tid inträda - upphäves, och att frågan, om en fånge bör överflyttas till helgemensamhet även den - liksom spörsmålet om överflyttande till arbetsgemensamhet - överlämnas till individuell prövning och helgemensamheten principiellt förbehålles allenast de fångar, som under längre tid förhållit sig väl och beträffande vilka det icke kan anses föreligga någon större fara för att de skola under gemensamhetsvistelsen verka ofördelaktigt på sina medfångar, med andra ord inskränkas till allenast en rstjärnklass" bland fångarna. Helgemensamheten skulle alltså icke bibehålla sin nuvarande egenskap av en huvudstrafform, utan överflyttandet dit skulle utgöra en speciell förmån, avsedd att åtnjutas endast av ett relativt fåtal fångar. Huruvida denna förmån lämpligen bör, såsom många andra förmåner, inordnas som ett led i det vid fångbehandlingen tillämpade progressivsystemet och väl i så fall bilda, näst villkorlig frigivning, den sista etappen i detta system, är ett rent fångvårdsspörsmål, som här lämnas å sido. Men, frågar man sig, hur skall då förfaras med de fångar med långvariga frihetsstraff, på livstid eller i allt fall på flera år, vilka på grund av sitt uppförande eller befarade dåliga inflytande på andra fångar ej anses kunna överflyttas till "stjärnklassen"? Ehuru, såsom redan framhållits, med den nippmjukning" av mellanformen (arbetsgemensamheten), som i det föregående skisserats, någon större fara knappast torde förefinnas, för att