Sida:Rd 1942 C 31 9 1 Första lagutskottets utlåtanden och memorial nr 1 61.djvu/673

Första lagutskottets utlåtande Nr 61. 29 motivering med enbart preventionssynpunkter kommer här till korta. Förklaringen är väl i stället, att fullt straff anses skola tillämpas endast gentemot den, som av fri vilja och med "full skuld" begått brottet, medan de sinnessjuka (5: 5) och barnen under 15 år (5: 1) undantagas från straff till följd av sin "-ofrihet" och de förminskat tillräkneliga (5: 6) kunna få vedergälla sitt brott med halft straff, eftersom de menas hava endast "halv skuld". Även om vedergällningen i strafflagstiftningen fått maka åt sig för allmänpreventiva och ännu mer individualpreventiva föreställningar, kan styrelsen icke biträda den uppfattningen, att teorien hos oss skulle vara övergiven, eller att den borde vara det. Den innehåller nämligen vissa inslag, som icke kunna förbises av folkpsykologiska skäl och dessutom äro nödvändiga för uppbyggandet av en fast rättsordning. Det .är först att märka, att vedergällningsidén har stark psykisk slagkraft. Ett brott medför merendels psykisk spänning hos den som drabbas därav, och när det gäller svårare brott även hos vida kretsar av utanförstående. Denna spänning, som delvis bottnar i fruktan, kan leda till känslomässiga reaktioner, om den icke erhåller utlösning genom att brottslingen får sitt straff, vid svårare brott ett kännbart straff. Man behöver i vår upprörda tid icke gå långt för att finna att även moraliskt högtstående människor inför svåra ogärningar kunna gripas av en dylik instinktiv lust att hämnas. Forskare, som i övrigt stå kritiska mot vedergällningsteorien, medgiva också, att man här rör sig med djupt i människonaturen liggande realiteter, som kräva beaktande vid utformande av samhällsreaktionerna. Rent praktiskt måste detta taga sig uttryck bl. a. i anordningar som tillgodose behovet av trygghet mot brottslingen. I längden ge sig medborgarna icke till tåls, om t. ex. fängelserna icke äro utrustade med tillräckligt effektiva säkerhetsanordningar. Det skulle föra för långt att här närmare gå in på frågan om den straffades behov att sona, att göra gott igen vad han förbrutit. Endast så mycket må sågas, att ånger och känslan av skuld äro eller genom uppfostran och själavård böra göras till levande realiteter för den felande, och att utkrävandet av ansvar för ett begånget brott innebär ett erkännande av den brottslige såsom människa. "Blott den som ser sin skuld, kan bliva större än sin skuld". Det är därför kortsynt och verklighetsfrämmande att, såsom ibland sker, avfärda talet om försonande såsom en kvarleva från en metafysisk föreställningsvärld, som numera skulle vara uttjänt. Särskilt hårdhänt har kritiken riktat sig mot vedergällningsteoriens krav på proportion mellan brottets svårhet och straffets skärpa. Med en sådan avvägning blir strafflagen, har det sagts, en prislista, enligt vilken ett visst brott kostar gärningsmannen ett visst straff, vars art och omfattning till och med kan beräknas på förhand. Mot ett dylikt vedergällningseller viktskålssystem uppställa anhängarna av individualpreventionen ett annat, där de straffrättsliga konsekvenserna av ett brott icke lätt låta sig överblickas på förhand, eftersom brottsdefinitionerna äro vaga, straffdomarna obestämda och reaktionerna många och olikartade. Det tycks förhålla sig så, att varje straffrättsteori blir ohållbar och grym, om den utdrages i sina yttersta konsekvenser. Att vedergällningsteorien blir det, ha dess vedersakare många gånger och med fullt fog påvisat, men samma öde drabbar även individualpreventionen. Den blir ohållbar, eftersom den skulle nödgas avstå från straff i sådana fall, där man med till visshet gränsande sannolikhet kan antaga, att brottslingen ej skall återfalla; följden skulle bli, att många och grova brott bleve ostraffade. Den kan bli