Sida:Rd 1942 C 5 1 5 K Majts prop 2 5.djvu/862

496 Kungl. Maj:ts proposition nr 5. sidan, och de högre instanserna, å den andra, utan mellan de två lägre instanserna, å den ena, och högsta domstolen å den andra sidan. Den nu avhandlade frågan står, som ock antytts av lagrådet, i nära samband med frågan om hovrättsförfarandets gestaltning och uppgifter i allmänhet. Som framgår av åtskilliga uttalanden är utgångspunkten för beredningens förslag, att rättegångens tyngdpunkt alltjämt skall ligga i underrättsförfarandet samt att i underrätten målet skall erhålla en såvitt möjligt allsidig och uttömmande behandling; överråttsförfarandets uppgift vore i första hand att utgöra en överprövning av underrättens avgörande. Denna ståndpunkt har i beredningens förslag kommit till uttryck i olika hänseenden. Sålunda ha vissa grupper av fullföljda mål helt undantagits från huvudförhandling liksom i de mål, vari huvudförhandling skall äga rum, vissa lättnader genomförts i fråga om skyldighet för den fullföljande partens motpart att överhuvud taget iakttaga inställelse. Beredningens avväganden i dessa frågor ha bestämts av såväl ekonomiska som rent processuella synpunkter. Med denna principiella uppläggning synes mig ock beredningens ståndpunkt i fråga om parts personliga inställelse vid huvudförhandling i hovrätt stå i god överensstämmelse. Någon meningsskiljaktighet torde icke föreligga om det processuella värdet av parts personliga inställelse även i hovrätt. Tydligt är dock, att hovrätten bör, innan föreläggande om personlig inställelse gives, med ledning av handlingarna i målet bilda sig en uppfattning om, huruvida behov därav kan anses föreligga. Ej minst med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna såväl för parterna som - i fall, då fri rättshjälp åt part kan ifrågakomma - för statsverket, är enligt. min mening en sådan undersökning påkallad. Lagrådet har ock själv anslutit sig till sammatanke, då lagrådet yttrar, att det kunde förväntas, att hovrätt i det fylligare material för bedömningen, som stode den till buds, oftare än underrätten kunde finna stöd för antagande, att partens personliga närvaro saknade betydelse för utredningen. Med detta uttalande synes mig skillnaden mellan beredningens och lagrådets ståndpunkter icke vara av mera principiell innebörd. Då emellertid hovrättens undersökningsskyldighet kommer bättre till uttryck i beredningens avfattning, har jag ansett förslaget böra bibehällas oförändrat. 12 kap. Vad lagrådet hemställt vid 5 och 11 §§ har iakttagits Dessutom ha ordalagen i 4 och 14 §§ något jämkats. I likhet med lagrådet finner jag någon betänklighet icke möta mot att i 15 § bland tillåtna fullmaktsinskränkningar upptaga även förbud för ombudet att uppbära parten tillerkänd rättegångskostnadsersättning; ett tillägg av detta innehåll har därför införts i nämnda lagrum. I fråga om 15 och 16 §§ har lagrådet hemställt om sådan ändring att, då fullmaktsinskränkning, som ej är tillåten, ägt rum, inskränkningen skall vara utan verkan; enligt beredningens förslag skall, såsom framgår av 16 §, i sådant fall fullmakten icke gälla med mindre felet avhjälpes. Ehuru bered