Den här sidan har korrekturlästs

88

författningar, och hade i ett entusiastiskt och något mystiskt-swärmiskt sinnelag med wärma uppfattat idéen om en konstitutionell författning, som han tyckte skulle lyckliggöra hans fädernesland. Med dessa tankar i hufwudet återkom han till Petersburg. Många unga män af de förnämsta familjerna samlades omkring den unge swärmaren, och ett sällskap bildades, som tillwäxte i omfång och till slut omfattade en stor del af den högre adeln. Man samlades, studerade statsförfattningar och samtalade deröfwer; men ännu hade ingenting yttrats om, att bringa dessa idéer i werkställighet. Murawieff insåg slutligen, att Ryssland ännu ej war moget för en fri statsförfattning, och då han dessutom blef missnöjd med den riktning, som sällskapet tycktes taga, anmälde han skriftligen sin afgång och uppmanade de öfriga medlemmarne att upplösa sällskapet, då de blott skulle bringa olycka öfwer sig sjelfwa och fäderneslandet, i fall de sökte förwerkliga sina idéer. Han drog sig derpå undan till sitt gods Botovo nära Moskwa och lefde der i ro för att förbättra sina bönders wilkor[1], samt gifte sig med en furstinna Praskovia Schakowskoi, en dotter af en knás Schakowskoi, hwars förfäder hade innehaft tre furstendömen, Nowgorod, Wladimir, och ett tredje, som jag nu ej minnes namnet på, och hwilkas wapen de ännu föra i sitt sköldmärke. Här lefde han en lång tid som en lycklig privatman, och fördjupade sig i synnerhet i naturwetenskapernas studium. Han lefde så afskild från werlden, att då en af hans bekanta en gång kom för att helsa på honom, körde denne rundt omkring huset, utan att kunna finna infartswägen, emedan den war så öfwerwuxen med gräs, och måste till slut tillropa wärden sjelf, som han såg i parken: ”Hur’ skall jag få reda på inkörseln till ditt hus?” Då efter kejsar Alexanders död år 1825 hans broder Nikolaus besteg tronen, utbrast den bekanta uppresningen, ledd af ofwananförda sällskap, som önskade en konstitution. Den undertrycktes, och hufwudmännen blefwo dels afrättade, dels förwisade i bojor till grufworna i Nertschinsk; andra, som woro mindre swårt komprometterade, skickades till olika, mer eller mindre wilda och aflägsna nejder af Sibirien. En stor del af Rysslands förnämsta och ädlaste familjer erhöllo härwid i ordets egentliga mening djupa sår. Några af Murawieffs wänner rådde honom att rädda sig genom flykten; men han swarade, att han på 8 år icke hade haft något att skaffa med nämde sällskap

  1. Han ämnade anlägga skolor till deras bättre underwisning, men detta blef honom förbjudet från högre ort.