66
Står det nu i det respass, som man medförer, att man skall hafwa 3 hästar, så betalar man blott för ett trespann (troika), om också bönderna, till följe af det swåra wäglaget, finna det nödwändigt att spänna 9 hästar för wagnen, emedan man eljest icke skulle komma fram eller hästarna sprängas. För ett trespann betalar man i Sibirien 15 kopek för hwarje werst, alltså för 10 werst eller 1 swensk mil 150 kopek eller 1 r:dr 75 öre riksmynt. Får man nu 9 hästar i ställe för 3, så blir det blott ungefär 20 öre för milen för hwarje häst. Skjutsbonden (jämstschik) får lika litet drickspenningar som förridarne, hwilka sednare merendels äro halfwuxna pojkar. Allt detta oaktadt slogos bönderna i de långt från städerna belägna trakterna ibland om att få köra för oss; ty penningar äro här en sällsynt wara, och bonden kan om wintern ej anwända sina hästar till någonting. Hans jord framalstrar under sommaren tillräckligt med spannmål, foder och matwaror, men han kan ej föryttra dem, och kan derföre blott förtjena penningar genom körslor. Hwar och en kan odla så mycket jord han behagar och slå gräs hwar han will; derföre har hwar bonde en stor mängd hästar och nötkreatur. I Jeniseiska guvernementet funnos bönder, som hade hjordar på ända till 100 hästar. Lifsförnödenheter wärderar bonden ej det ringaste och tager aldrig betalning för hwad man deraf åtnjuter i hans hus; men will man nödwändigt på något sätt wisa sin erkänsla, så kan man lägga några kopek framför obrasen och säga att det är till waxljus, då de ej pläga säga nej.
Den 27 December ankommo wi klockan ½ 9 på aftonen till en liten stad, wid namn Kolyvan, ett par dagsresor från Tomsk, hwilken först för en 4 år sedan fått köpstadsrättigheter. Schlau sprang som wanligt till borgmästarn med wårt öppna bref, och fordrade qwarter, hwilket anwisades oss i det bästa huset i staden. Då wi körde in på gården, sågo wi redan 3 ljus uppställda på ledstången till förstuguswalen, och strax derefter kom en piga framskyndande med ett fjerde. Då wi inkommo i huset woro tre wackra rum upplåtna åt oss, med tre påtända ljus stående på hwarje bord. Wärdinnan hade flyttat ut i köket, der hon förblef hela natten, för att wi skulle få begagna alla rummen, och blott en enda gång wågade hon titta in genom en dörr. Wi hade just slutat tala om detta ståtliga emottagande och aflagt wåra renskinspelsar, men ej ännu hunnit aftaga de stora renskinsstöflarna, då en 50 års man, klädd i en uniform, som på ett håll tycktes för wid, på ett annat för
