rin klinga bland kopparslantarna, varvid de stackars kvinnorna från Haudrys änkehus gjorde stora ögon.
Ögonblicket efteråt passerade den allvarlige och lärde Robert Mistricolle, kunglig protonotarie, förbi med ett väldigt breviarium under ena armen och sin hustru (Guillemette la Mairesse) under den andra, sålunda förande med sig sina två tuktomästare, den andliga och den världsliga.
— Hittebarn! sade han efter att ha granskat föremålet. Uppenbarligen funnet på stranden till floden Flegeton!
— Man ser inte mer än det ena ögat, anmärkte demoiselle Mairesse, Han har en vårta över det andra,
— Det är ingen vårta, svarade Robert Mistricolle. Det är ett ägg, som innesluter en annan, alldeles likadan demon, som har ett annat ägg med ännu en liten djävul, och sedan fortsätter det på samma sätt.
— Hur vet ni det? frågade Guillemette la Mairesse.
— Jag vet det alldeles säkert, svarade protonotarien.
— Herr protonotarie, sade Gauchère, vad förutsäger ni om det här föregivna hittebarnet?
— De allra största olyckor, svarade Mistricolle.
— O, min Gud, sade en gumma. Men den svåra pesten i fjol, och nu påstås det, att engelsmännen tänker landstiga i Harefleu!
— Det här kommer kanske att hindra drottningen att komma till Paris i september, inföll en annan. Och affärerna som redan förut gått så dåligt!
— Jag är av den åsikten, utbrast Jehanne de la Tarme, att det vore bättre för Paris invånare, om det här lilla trollet låge på ett bål än på en planka.
— På ett präktigt bål! tillade gumman.
— Det vore säkerligen förståndigare, sade Mistricolle.
Sedan några ögonblick hade en ung präst åhört ”haudrietternas” funderingar och protonotariens yttranden. Det var ett strängt ansikte med bred panna och djup blick. Han banade sig under tystnad väg genom trängseln, granskade ”det lilla trollet” och sträckte ut handen över det. Det var i sista minuten, ty alla de fromma damerna njöt redan av försmaken av ”det präktiga bålet”.
— Jag adopterar detta barn, sade prästen.
Han tog det innanför sin kaftan och bar det därifrån. De kringstående såg efter honom med förfärade uppsyner. Ögonblicket efteråt hade han försvunnit in genom Röda Porten, som då för tiden ledde från kyrkan till klostret.
Då den första överraskningen lagt sig, lutade Jehanne de la Tarme sig fram och viskade i la Gaultières öra:
— Har jag inte alltid sagt er, syster, att den där unge prästen, herr Claude Frollo, är en trollkarl!
96
