Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/104

Den här sidan har korrekturlästs

det ganska ofta inträffade då för tiden, fått namn om sig att vara trollkarl.

Det var just då han söndagen Quasimodo var på väg hem efter att läst mässan för ”de lata” vid deras altare, som hans uppmärksamhet fångades av den grupp gamla kvinnor, som stod och skrek kring hittebarnssängen.

Det var då, som han trädde fram till den stackars lilla varelsen, som utgjorde föremål för så mycken hätskhet och så många hotelser. Denna vanskaplighet, denna övergivenhet, tanken på att om han själv helt plötsligt skulle dö, hans käre lille Jehan kanske också skulle bli utlagd på detta ömkliga sätt — allt detta hade samtidigt strömmat till hans hjärta, en känsla av det innerligaste medlidande hade gripit honom, och han hade tagit barnet med sig därifrån.

När han tog barnet ut ur säcken, fann han, att det verkligen var mycket vanskapligt. Den lille stackarn hade en stor vårta över vänstra ögat, huvudet var nedtryckt mellan axlarna, ryggraden krokig, bröstbenet framskjutande och benen böjda. Och dock tycktes barnet vara fullt av liv, och fastän det var omöjligt att förstå de ord det stammade, tillkännagav dock dess skrik en viss grad av hälsa och styrka. Claudes medlidande tilltog ytterligare till följd av barnets fulhet, och han lovade sig själv att av kärlek till sin bror uppfostra detta barn, så att vilka fel lille Jehan i framtiden än gjorde sig skyldig till, skulle den människovänliga handling, som utfördes för hans skull, komma att räknas honom till godo. Detta var ett slags placering av goda gärningar, som han önskade göra i förskott i sin brors namn, för att förekomma, att den lille krabaten en vacker dag skulle finna sig alldeles utan det enda slags mynt, som gäller vid paradisets port.

Han döpte sin adoptivson och kallade honom Quasimodo, vare sig detta nu berodde därpå att han ville utmärka den dag, då han funnit honom, eller han medelst detta namn ville antyda, hur ofullständig och oavslutad han funnit honom. Alldenstund Quasimodo var enögd, puckelryggig och skevbent, kunde han näppeligen betraktas såsom något mer än på sätt och vis (qua si modo) människa.


100