Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/115

Den här sidan har korrekturlästs

brännas eller hängas för trolldom tillsammans med bockar, getter eller suggor.

Sjätte kapitlet
IMPOPULARITET

Som redan nämnts, var ärkedjäknen och klockringaren föga älskade av vare sig hög eller låg i katedralens grannskap. När, såsom det ofta hände, Claude och Quasimodo lämnade byggnaden samtidigt och tillsammans vandrade — husbonden före och tjänaren efter — genom de svala, smala, mörka gatorna i Notre-Dames omgivningar, blev de utsatta för många okvädinsord, frammumlade hotelser och förolämpningar, såvida inte — och det var endast sällan fallet — Claude Frollo gick med högburet huvud och sträng uppsyn och skrämde begabbarna.

Båda männen var i sin egen trakt som poeterna, om vilka Régnier talar:

Toutes sortes de gens vont après les poètes,
Comme après les hiboux vont criant les fauvettes.[1]

Än var det en liten pojke, som riskerade armar och ben för det obeskrivliga nöjet att få sticka en nål i Quasimodos puckel, än en söt ung flicka, litet djärvare än som är klädsamt, som lät sin klänning snudda vid prästens svarta kaftan, i det hon mitt för näsan på honom sjöng den ironiska refrängen: ”Göm dig, göm dig, djävulen är fast”. Ibland var det en skara ruskiga och smutsiga gamla kvinnor som satt på trappan i en mörk portgång och mumlade sina förbannelser och sådana uppmuntrande anmärkningar som: ”Hm! Där är en, som har en själ, lika missbildad som den andres kropp!” Eller också var det en skara studenter, som hälsade dem med någon klassisk hälsning på latin: ”Eia! Eia! Claudus sum Claudo!”

Men allra oftast passerade förolämpningen obemärkt av prästen och klockringaren. Quasimodo var för döv och Claude alltför försänkt i tankar för att uppfatta dessa älskvärda hälsningar.

  1. Allt slags folk följer poeterna på samma sätt som småfåglarna skriker efter ugglorna.
111