niskas världsliga framgångar.
Den andre mannen var emellertid alldeles omedveten därom.
— Vid min själ, sade till sist Claude Frollo, i det han tryckte den andres hand, det gläder mig att se er vid så god hälsa.
— Tack, mäster Claude.
— Apropå det, utbrast Claude, hur är det med er kungliga patient?
— Han betalar inte sin läkare tillräckligt, svarade läkaren, i det han från sidan kastade en blick på sin följeslagare.
— Tycker ni det, vän Coictier? sade denne.
Den överraskade och förebrående ton, vari dessa ord uttalades, riktade ärkedjäknens uppmärksamhet på den okände mannen, ehuru, för att säga sanningen, han inte släppt honom ur sikte ett enda ögonblick, sedan han kommit in i cellen. Han hade tusen skäl att hålla sig god vän med Jacques Coictier, Ludvig XI:s inflytelserike livmedikus, i annat fall hade han visat sig mindre benägen att taga emot honom i sällskap med en annan person.
Till följd därav lade han inte i dagen någon vidare hjärtlighet, då Jacques Coictier sade till honom:
— Apropå det, dom Claude, så har jag tagit med mig en kollega, som hört talas om er ryktbarhet och önskade göra er bekantskap.
— Min herre är vetenskapsman? frågade ärkedjäknen, i det han riktade sin skarpa blick på Coictiers följeslagare.
Under den okändes ögonbryn mötte han en blick, som inte var mindre skarp och forskande än hans egen. Såvitt ärkedjäknen kunde bedöma vid det svaga skenet från lampan, var det en ungefär sextio år gammal man av medellängd, uppenbarligen sjuklig och med bruten hälsa. Ehuru hans ansikte föreföll helt vanligt, präglades det dock av ett visst drag av makt och myndighet; de djupa ögonen blixtrade under de buskiga ögonbrynen, och under den neddragna mössan anade man en snillrik mans högvälvda panna.
Han besvarade själv ärkedjäknens fråga.
— Vördade mästare, sade han i allvarlig ton, ert rykte har nått ända fram till mig, och jag var angelägen om att rådfråga er. Jag är endast en stackars lantjunkare, som tar av sig sina skor, innan han träder inför en lärd man. Men jag måste omtala mitt namn för er. Jag heter mäster Tourangeau.
— Ett besynnerligt namn för en ädling! tänkte ärkedjäknen. Han kände sig emellertid medveten om att stå inför en allvarlig och viktig angelägenhet. Hans egen höga intelligens kom honom instinktivt att ana en inte mindre hög intelligens under mäster Tourangeaus pälsmössa, och medan han iakttog det allvarliga ansiktet, försvann så småningom det ironiska hånleende, som Coictiers närvaro hade framkallat, från hans ansikte, liksom skymningen försvinner vid nattens inbrott. Han hade
114
