åter slagit sig ned, tyst och allvarlig, i sin länstol och återtagit sin vanliga ställning med armbågen stödd mot bordet och pannan mot handen. Efter att sålunda ha suttit ett ögonblick försänkt i tankar, gav han de två besökande ett tecken att slå sig ned och vände sig sedan till Tourangeau.
— Ni önskar rådfråga mig, min herre, sade han. I vilken vetenskap?
— Vördade mästare, svarade Tourangeau, jag är sjuk, mycket sjuk. Ni är en berömd eskulap, och jag har kommit hit för att rådfråga er i er egenskap av läkare.
— Läkare! sade ärkedjäknen och höjde huvudet, Efter att ha suttit tyst ett ögonblick fortsatte han: Mäster Tourangeau, eftersom det är ert namn, vänd på huvudet. Ni finner mitt svar skrivet på väggen.
Mäster Tourangeau lydde och läste följande ord, skrivna på väggen:
“Medicinen är inbillningarnas dotter”. Jamblique.
Under tiden hade Coictier åhört sin följeslagares fråga med ett förakt,
som dom Claudes svar gjort ännu större. Nu lutade han sig fram och
viskade i Tourangeaus öra så sakta, att ärkedjäknen inte kunde höra det:
— Jag har ju förberett er på att han är galen. Men ni ville prompt träffa honom!
— Det är mycket möjligt, att denne galning har rätt, doktor Jacques! svarade den andre lika sakta med ett bittert leende.
— Som ni behagar, svarade Coictier torrt. Så vände han sig till ärkedjäknen. Ni är rask i vändningarna, dom Claude. Medicinen en inbillning! Örtakännare och läkare skulle näppeligen underlåta att stena er, om de vore här. Ni förnekar således drogers inverkan på blodet, salvors på huden? Ni förnekar denna örternas och metallernas läkekraft, som man kallar världen, på denna evigt sjuka, som man kallar människan?
— Jag förnekar varken läkekraften eller den sjuka, svarade dom Claude kallt. Jag förnekar medicinen.
— Är det således inte sant, fortsatte Coictier med hetta, att droppen invändigt blir en dolk, att man läker ett skottsår medelst påläggandet av en stekt mus, att ålderdomen kan föryngras genom ett försiktigt ingjutande av ungt blod, är det inte sant, att två plus två gör fyra?
Ärkedjäknen svarade, utan att förändra en min:
— Det finns vissa ting, om vilka jag har mina egna åsikter.
Coictier blev blossande röd i ansiktet av raseri.
— Se så, min gode Coictier, låt oss inte komma i gräl, sade Tourangeau. Herr ärkedjäknen är vår vän.
Coictier, som nu lugnade sig litet, mumlade för sig själv:
— När allt kommer omkring, så är det ju bara en galning!
— För tusan, dom Claude, fortsatte mäster Tourangeau efter en stunds tystnad. Ni bringar mig alldeles ur fattningen. Jag har kommit hit för att
