överallt på torget.
Helt plötsligt i det ögonblick då hjulet under sin rotering vände Quasimodos rygg mot mäster Pierrat, höjde denne armen, de små snärtarna ven genom luften som huggormar och föll ned på den olyckliges axlar.
Quasimodo ryckte till, som om han plötsligt vaknat upp ur sömnen. Nu började han förstå. Han vred sig i sina bojor. En häftig sammandragning som uttryckte överraskning och smärta, förvred hans ansiktsmuskler, men inte ett ljud gav han ifrån sig. Han endast lade huvudet tillbaka, först åt höger, sedan åt vänster och ruskade på sig likt en tjur som fått ett sting i sidan.
Ett andra slag följde på det första, sedan ett tredje, sedan ännu ett och ännu ett och så vidare utan uppehåll, i det hjulet fortsatte att rotera och pisksnärtarna slog ned på delinkventen. Snart började blodet att rinna; det sipprade i tusende små rännilar på den puckelryggiges mörka axlar, och då snärtarna ven genom luften, stänkte de bloddroppar bland åskådarna.
Quasimodo hade, åtminstone skenbart, återvunnit sitt förra kalla och likgiltiga lugn. Till en början hade han, under tystnad och utan någon synbar vrede, försökt spränga sina fjättrar. Hans öga hade lågat, hans muskler hade sammandragit sig, hans lemmar hade spänts, så att remmar och kedjor stramat åt. Ansträngningen var väldig, övermänsklig, förtvivlad, men prevotämbetets gamla bojor stod rycken. Det knakade i dem, men det var också allt. Utmattad sjönk Quasimodo ihop. Bestörtningen i hans anletsdrag efterträddes av en djup och bitter modlöshet. Han slöt sitt enda öga, lät huvudet sjunka ned mot bröstet, och det såg ut, som om han var död.
Från och med den stunden rörde han sig inte alls. Ingenting förmådde avlocka honom en rörelse, varken blodet, som fortsatte att strömma, eller piskrappen, som föll med fördubblad våldsamhet, och inte heller tortyrmästarens ilska, som stegrades till ett slags rus, eller vinandet av de ohyggliga snärtarna.
Till sist sträckte en svartklädd tjänsteman vid Châtelet, som sedan exekutionens början suttit på en svart häst invid stegeln, upp sin arm och pekade med sin ebenholtsstav på timglaset. Tortyrmästaren slutade, hjulet stannade, och Quasimodo slog långsamt upp ögat.
Spöslitningen var över, Den edsvurne tortyrmästarens två medhjälpare tvättade blodet av delinkventens axlar, gned in dem med något slags salva, som omedelbart tillslöt såren, och kastade ett gult skynke över hans rygg. Under tiden lät mäster Pierrat Torterue det blod, som genomdränkte gisslets snärtar, droppa ned på marken.
Ännu var emellertid inte allt över för den stackars Quasimodo. Det återstod honom alltjämt att undergå den timmes halsjärn, som mäster
