blotta linnet; hon var den älskligaste unga dam som någonsin kommit en säng att knarra med sin bara fot.
— Dra åt helvetet! utropade prästen med en förfärlig blick.
Han grep den häpne Gringoire i axlarna och sköt honom ut genom porten, varpå han med långa steg försvann in under katedralens mörkaste valvbågar.
Tredje kapitlet
KLOCKORNA
Från och med den morgon, då han stått i halsjärn, tyckte invånarna i trakten av Notre-Dame sig märka, att Quasimodos iver att ringa i klockorna hade svalnat betydligt. Förut hade klockorna varit i gång i ett sträck: långa ottesångsringningar, som varat till högmässan, själva storringningen till högmässan, ringningar till bröllop och barndop och alla möjliga slags ringningar. Den gamla kyrkan befann sig i en ständig virvel av ringningar. Någon klangens och nyckens ande tycktes ständigt sända ut sina ljud genom dessa kopparmunnar. Nu verkade det som om denne ande skulle ha försvunnit. Katedralen tycktes ha blivit dyster och mörk och tyst. Helgdagarna och begravningarna fick sina enkla ringningar, kala och osmyckade, nätt och jämnt vad ritualen krävde, och ingenting mer. Av de dubbla ljud, som utströmmar från en klocka, från orgeln inuti den och från klockorna utanpå, hördes numera endast orgeln. Det var, som om det inte funnits någon musik längre i klockorna. Inte desto mindre fanns Quasimodo alltjämt kvar där. Vad var det således som hänt honom? Berodde det på att blygseln och förtvivlan över scenen vid skampålen alltjämt fanns kvar i hans hjärta, att tortyrmästarens piskrapp alltjämt levde kvar i hans tankar och att sorgen däröver släckt alla känslor hos honom, till och med hans passion för klockorna, eller berodde det måhända därpå att Marie hade fått en rival i klockringarens hjärta? Blev måhända den stora klockan och hennes fjorton små systrar försummade för något ännu älskligare och mer tilltalande?
Det slumpade sig så, att i Herrans år 1482 inföll Marie Bebådelsedag på tisdagen den 25 mars. Den dagen var luften så ren och lätt, att Quasimodo erfor en återvändande tillgivenhet för sina klockor. Till följd därav steg han upp i norra tornet, under det att kyrkvaktaren därnere öppnade på vid gavel kyrkans alla stora portar, som då för tiden utgjordes av väldiga ekplankor, beklädda med koppar och beslagna med
