Jehan lät honom inte tala ut.
— Gott! sade han. Åt helvete således! Leve glädjen! Jag skall ränna på krogar, jag skall slåss, jag skall springa till flickor!
Därmed slängde han sin mössa i väggen och började knäppa med fingrarna, som om de varit kastanjetter.
Ärkedjäknen såg på honom med dyster min.
— Jehan, ni har ingen själ.
— I så fall saknar jag, enligt Epikuros, något, som inte har ett namn.
— Jehan, ni måste allvarligt tänka på att bättra er.
— Åhå! sade studenten, i det han omväxlande betraktade brodern och redskapen, som stod på ugnen. Jag tror, att allting är korkat här, åsikterna såväl som buteljerna!
— Jehan, ni befinner er på ett sluttande plan. Vet ni, vart det leder?
— Till krogen, sade Jehan.
— Krogen leder till skampålen.
— Den är endast ett annat slags lykta, och med den hade Diogenes måhända funnit sin människa.
— Skampålen leder till galgen.
— Galgen är en våg med en människa i ena vågskålen och hela världen i den andra.
— Galgen leder till helvetet.
— Där finns en präktig brasa.
— Jehan, Jehan, det här kommer att leda till en sorglig ändalykt.
— Det har i alla fall haft en god början.
I samma ögonblick hördes ljudet av steg i trappan.
— Hyssj! sade ärkedjäknen och tryckte fingret mot läpparna. Här kommer mäster Jacques. Hör på, Jehan, tillade han med sänkt röst. Tag er i akt för att någonsin tala om det, som ni sett eller hört här. Göm er fort under ugnen och andas inte.
Studenten smög sig in under ugnen. Medan han låg där, kom han på en fin idé.
— Apropå det, käre Claude, så skall jag ha en florin för att inte andas.
— Tyst! Jag lovar er den!
— Ni måste ge mig den.
— Tag den då! sade ärkedjäknen och slängde i vredesmod till honom sin pung. Jehan kröp in under ugnen, och dörren öppnades.
188
