Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/210

Den här sidan har korrekturlästs

— Men vad gör ni? sade hon hastigt. Denna tilltagsenhet hade ryckt upp henne ur hennes drömmerier.

— Ingenting alls, svarade Febus. Jag sade endast, att ni måste lägga av er hela den där gatkomediantdräkten då ni är hos mig.

— Då jag är hos dig, min Febus! sade den unga flickan ömt.

Hon blev åter tyst och tankfull.

Kaptenen, som blivit djärvare av hennes mildhet, lade åter armen kring hennes midja, utan att hon gjorde något motstånd. Så började han varsamt snöra upp det stackars barnets livstycke och rubbade till den grad hennes bröstduk, att den flämtande prästen såg, hur under det tunna tyget framträdde zigenerskans blottade skuldra, rund och glänsande, som månen då den höjer sig ur horisontens töcken.

Den unga flickan lät Febus hållas. Hon tycktes vara omedveten om vad han gjorde. Hans ögon flammade. Helt plötsligt vände hon sig mot honom och sade i en ton av oändlig ömhet:

— Febus, undervisa mig i din religion.

— Min religion! utbrast kaptenen med ett gapskratt. Skall jag undervisa er i min religion! Blixt och dunder! Vad skall ni med min religion att göra?

— Så att vi skall kunna gifta oss, svarade hon.

Kaptenens ansikte uttryckte förvåning, häpnad och förakt.

— Äsch! sade han. Vem tänker väl här på att gifta sig?

Zigenerskan bleknade, och hennes huvud sjönk ned mot bröstet.

— Älskade, sade Febus ömt, vad är meningen med alla dessa dumheter? Vad skall det tjäna till att gifta sig? Älskar vi varandra mindre, därför att en präst inte rabblat upp en massa latinska ord över oss?

Och medan han sade detta i sin allra ömmaste ton, flyttade han sig ännu närmare flickan, och hans smekande händer hade återtagit sin förra ställning kring den smärta och smidiga midjan, hans ögon blixtrade ännu mer.

Under tiden hade dom Claude iakttagit allt från sitt gömställe. Springorna mellan de murknade plankorna i dörren lämnade fritt tillträde för hans rovfågelsblick. Det måste erkännas att det var en prövande syn för en mörkhyad, bredaxlad präst, ända till detta ögonblick dömd till den strängaste klosterkyskhet. Han kände sig sällsamt upprörd, och var och en, som hade sett den olycklige mannens ansikte tätt intill de maskstungna plankorna, hade kunnat tro sig se en tiger, som mellan järngallren i sin bur betraktar en schakal som håller på att sluka en gasell.

Plötsligt ryckte Febus med en snabb rörelse bröstduken av flickan helt och hållet. Den stackars flickan, som satt där blek och tankfull, spratt till, som om hon vaknat upp ur en dröm, drog sig hastigt tillbaka från den närgångne kaptenen, kastade en blick på sin blottade barm, och rodnande, förvirrad, stum av blygsel, lade hon sina två vackra armar i kors över

206