Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/214

Den här sidan har korrekturlästs

— Ack, min herre, sade Gringoire, jag önskar att jag kunde låna er litet, men om det finns hål i mina byxfickor så har de inte nötts av pengar.

Han tordes inte omtala för den unge mannen, att han kände hans broder ärkedjäknen, som han inte vågat uppsöka sedan scenen i domkyrkan, en försumlighet som han kände en viss blygsel över.

Studenten gick vidare, och Gringoire följde med människorna, som strömmade uppför trappan. Han tänkte, att när det är fråga om att skingra dystra tankar, går ingenting upp mot en brottmålsrannsakning, enär domarna vanligtvis är så förtjusande dumma. Folkhopen, som han slutit sig till, armbågade sig fram under tystnad. Efter en lång och tröttsam vandring genom en lång och mörk gång, som slingrade sig genom palatset, kom han slutligen till en låg dörr, ledande till en stor sal, som han tack vare sin längd kunde överskåda.

Salen var stor och mörk, vilken sistnämnda omständighet kom den att se ännu större ut. Dagsljuset började avtaga, det höga spetsbågefönstret släppte endast in en svag dager som slocknade innan den nådde fram till valvet. Flera ljus var redan tända här och var på borden och glimmade över skrivarnas huvuden, begravda bland pappersbuntar. Salens nedre ände var upptagen av åhörare, till höger och vänster satt advokater vid sina bord, i bakgrunden på en estrad ett antal domare, av vilka de bortersta försvann i mörkret, dystra och kalla ansikten. Väggarna var dekorerade med otaliga guldliljor. Över domarna kunde man otydligt urskilja ett stort krucifix, och överallt såg man pikar och hillebarder, på vilkas spetsar ljusskenet avspeglade sig.

— Min herre, sade Gringoire till en av dem som stod närmast honom, vilka är alla dessa män däruppe, som sitter uppradade liksom prelater på ett kyrkomöte?

— De till höger, svarade hans granne, är ledamöter av konungens högsta domstol, och de till vänster utgör rannsakningsdomstolen, de förstnämnda i svarta kåpor och de sistnämnda i röda.

— Och han däruppe över dem, fortsatte Gringoire, vem är han, den där karlen med det stora, rödbrusiga och svettiga ansiktet?

— Det är presidenten.

— Och de där fåren bakom honom? fortsatte Gringoire, vilken, såsom vi redan omtalat, inte tyckte om magistraten, vilket måhända berodde på det agg han hyste mot Justitiepalatset ända sedan sitt dramatiska missöde.

— De är medlemmar av kammarrätten.

— Och vildsvinet framför dem?

— Det är sekreteraren vid parlamentsdomstolen,

— Och den där krokodilen till höger?

— Det är mäster Philippe Lheulier, kungens generaladvokat.


210