Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/237

Den här sidan har korrekturlästs

mörkt som någonsin.

I detta ögonblick trängde några friska, muntra barnröster in i cellen. Närhelst hon såg eller hörde ett barn, brukade den stackars modern rusa in i den mörkaste vrån av sin grav, och det såg ut, som om hon försökte borra sitt huvud in i stenväggen, så att hon inte skulle höra dem. Men denna gång ryckte hon till och lyssnade ivrigt. En av de små gossarna hade just sagt: ”I dag hänger de en zigenerska!”

Med ett plötsligt språng, liksom spindeln, som vi sett kasta sig över flugan då nätet skälvde till, sprang hon fram till gluggen, vilken såsom läsaren vet, vette mot Grèvetorget. En stege stod verkligen rest mot den permanenta galgen och en bödelsknekt höll på att göra ren kedjorna, som rostat av regnet. Några nyfikna stod skockade omkring honom.

Skaran av muntra barn hade redan hunnit långt bort. Säckkvinnan spejade efter någon förbigående, som hon kunde utfråga. Alldeles i närheten av sin cell blev hon varse en präst, som tycktes stå och läsa i det allmänna breviariet, men vars tankar tycktes vara mindre upptagna av den av ett galler skyddade boken än av galgen, på vilken han gång på gång kastade en sträng och dyster blick. Hon kände igen ärkedjäknen av Josas, en helig man,

— Min far, frågade hon, vem skall de hänga därborta?

Prästen såg på henne utan att svara.

Hon upprepade sin fråga, och då sade han:

— Det vet jag inte.

— Det var nyss några barn här, som sade, att det var en zigenerska, fortsatte cellkvinnan.

— Jag tror att så är, sade prästen.

Då brast Paquette-la-Chantefleurie i ett gapskratt, erinrande om en hyenas tjut.

— Syster, sade ärkedjäknen, hatar ni zigenerskorna så?

— Hatar dem! utbrast cellkvinnan. De är trollpackor, barntjuvar! De har ätit upp min lilla flicka, mitt barn, mitt enda barn! Jag har intet hjärta kvar, de har ätit upp det!

Hon var förfärande. Prästen betraktade henne kallt.

— Det finns en ibland dem som jag hatar framför allt och som jag har förbannat, fortsatte hon, en ung en, som är så gammal, som min lilla flicka skulle ha varit, om inte hennes mor ätit upp min lilla flicka. För var gång denna huggormars avföda går förbi min cell, sjuder blodet i mina ådror.

— Nåväl, syster, gläd er nu, sade prästen kallt som en gravstod. Det är just henne ni snart får se dö.

Hans huvud sjönk ned mot bröstet, och han avlägsnade sig långsamt.

Cellkvinnan gnuggade händerna i förtjusning.

— Jag har förutsagt henne, att hon skulle få gå upp där igen. Tack,

233