Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/247

Den här sidan har korrekturlästs

gravlik stämma:

I nunc, anima anceps, et sit tibi Deus misericors![1]

Detta var den fruktansvärda formel, med vilken man brukade avsluta denna dystra ceremoni. Det var den överenskomna signalen mellan prästen och bödeln.

Mängden föll på knä.

— Kyrie Eleison, mässade de präster, som stannat kvar under portalens valv.

— Kyrie Eleison, upprepade folkmassan med detta sorl, som drar fram över ett hav av huvuden likt plaskandet av ett upprört havs vågor.

— Amen! sade ärkedjäknen,

Han vände den livdömda ryggen, hans huvud sjönk ned mot bröstet, han lade armarna i kors och återvände till sitt följe av präster, och minuten efteråt försvann han med korset, vaxljusen och kåporna under katedralens mörka valvbågar, och hans sonora stämma förtonade så småningom i koret.

Samtidigt förtonade även ackompanjemanget av schweizarnas hillebarder mellan pelarna i kyrkans skepp; det var som om en klocka slagit den sista timmen av den livdömdas liv.

Emellertid lämnades Notre-Dames portar öppna, så att man kunde se in i den tomma ödsliga, mörka kyrkan utan vaxljus, utan sång.

Den dömda stod orörlig kvar på den plats, där man ställt henne, och väntade på vad man skulle ta sig till med henne. Det blev nödvändigt för en av befälet att stöta på mäster Charmolue, som under hela den föregående scenen hade stått försänkt i betraktelser över den basrelief på huvudportalen, som, enligt somliga, framställer Abrahams offer, enligt andra finnandet av de vises sten, varvid ängeln föreställer solen, bålet elden och Abraham forskaren.

De hade mycket svårt att rycka upp honom ur detta begrundande, men till sist vände han sig om, och vid ett tecken av honom närmade sig två män i gula uniformer, bödelsknektarna, zigenerskan för att åter binda hennes händer.

I det ögonblick, då den olyckliga flickan åter skulle stiga upp i kärran och förflyttas till den slutliga skådeplatsen, greps hon måhända av en sista önskan att leva. Hon höjde sina torra och röda ögon mot himmelen, mot solen, mot silverskyarna, uppblandade med fläckar av blått, så sänkte hon dem mot marken, såg sig omkring, betraktade människorna, husen. Medan den gulklädde mannen bakband hennes händer, utstötte hon plötsligt ett förfärligt skri, ett skri av glädje. På den där balkongen därborta hade hon urskilt honom, sin vän, sin herre, sin Febus, mannen som förändrat hela hennes liv! Domaren hade ljugit! Prästen hade ljugit!

  1. Gå nu, äventyrliga själ, och må den barmhärtige Gud vara med dig!
243