Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/250

Den här sidan har korrekturlästs

— Fristad!

Nya applåder hälsade honom. Då han passerat över galleriet, försvann han åter in i kyrkan. Minuten efteråt blev han åter synlig på den övre plattformen, alltjämt bärande zigenerskan i sina armar, alltjämt springande, alltjämt ropande:

— Fristad!

Och folkmassan applåderade honom alltjämt. Till sist visade han sig för tredje gången högst uppe i det stora klocktornet. Därifrån tycktes han med stolthet visa för hela staden den fagra varelsen, som han hade räddat, och hans dånande röst, denna röst som hördes så sällan och som han själv aldrig hörde, upprepade tre gånger däruppe bland molnen:

— Fristad! Fristad! Fristad!

— Hurra! Hurra! ropade folket i sin tur, och detta mångstämmiga jubelrop nådde över till andra Seinestranden, till stor förvåning för den folkmassa, som samlats på Grèvetorget, och för cellkvinnan, som alltjämt väntade med blicken riktad på galgen.


246