Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/29

Den här sidan har korrekturlästs

Var och en, som kastat en sten i en groddamm eller avlossat ett skott i en fågelsvärm, kan göra sig en föreställning om verkan av dessa ord mitt i den allmänna uppmärksamheten. Gringoire ryckte till, som om han fått en elektrisk stöt. Prologen upphörde plötsligt, och alla vände sig under den största uppståndelse mot tiggaren, som i stället för att tappa kontenansen däri såg ett utmärkt tillfälle till en god skörd och med halvslutna ögon ropade i ömklig ton:

— En allmosa! En allmosa!

— Vid min själ, det är ju Clopin Troulliefou! utbrast Joannes. Hallå, min vän! Generade såret dig på benet, eftersom du flyttat upp det till armen?

Vid dessa ord kastade han med en apas vighet en liten vit slant i den flottiga mössan, som tiggaren höll med sin sjuka arm. Tiggaren höll till godo med slanten och sarkasmen, utan att förändra en min, och fortsatte i sin jämmerliga ton:

— En liten allmosa! En liten allmosa!

Denna episod hade i betydlig grad distraherat åskådarna, och ett stort antal av dem, med Robin Poussepain och alla de andra studenterna i spetsen applåderade ivrigt den duett, som de improviserat i prologen, studenten med sin gälla diskant och tiggaren med sin entoniga gnällande röst.

Gringoire var mycket missbelåten. Så fort han hämtat sig från sin första bedövning, ropade han till de fyra personerna på scenen:

— Fortsätt! Fortsätt för fan! utan att ens värdigas kasta en blick av förakt på de två, som avbrutit pjäsen,

I samma ögonblick kände han, att någon drog honom i rocken. Han vände sig om, inte utan en viss förtret och kände ingen lust att småle. Men det oaktat måste han göra det. Det var Gisquette de la Gencienne, som sträckte sin vackra arm över balustraden och på detta sätt påkallade hans uppmärksamhet.

— Min herre, sade den unga flickan, skall de inte fortsätta?

— Jo visst, svarade Gringoire, smått förargad över frågan.

— Vill ni i så fall, fortsatte hon, ha vänligheten att förklara för mig…

— Vad de kommer att säga? avbröt Gringoire henne. Hör bara på!

— Nej, sade Gisquette, men det, som de hittills har sagt!

Gringoire ryckte till så, som man gör, då någon berör ett öppet sår.

— För katten, en sådan liten idiot! sade han mellan sina hopbitna tänder.

Från och med detta ögonblick hade Gisquette sjunkit ohjälpligt i hans aktning.

Under tiden hade aktörerna åtlytt hans tillsägelse, och publiken, som såg, att de åter började tala, gjorde sig redo att höra på. Så småningom återställdes lugnet, studenten tystnade, tiggaren räknade slantarna i sin

25