Tredje kapitlet
HERR KARDINALEN
Stackars Gringoire! Larmet av alla de stora sprängsatserna vid midsommarfesten, avlossandet av tjugu hakebössor på en gång och detonationen av den ryktbara fältslungan i Billytornet, som under belägringen av Paris den 29 september 1465 dödade sju bourgignoner på en gång, och explosionen av allt det krut, som förvarades i magasinet vid Templeporten, hade inte i detta högtidliga och dramatiska ögonblick skurit honom så i öronen som de ord, som just uttalats av dörrvaktaren: ”Hans eminens monseigneur kardinalen av Bourbon”.
Det berodde inte därpå att Pierre Gringoire fruktade kardinalen eller brast i vördnad för honom. Han kände varken denna svaghet eller denna förmätenhet. En verklig eklektiker, såsom man skulle säga nu för tiden, var Gringoire en av dessa upphöjda och starka andar, sansade och lugna, som alltid förstår att hålla medelvägen, utrustade med gott förstånd och frisinnad filosofi, som visar kardinalerna skyldig vördnad.
Det låg således varken hat mot kardinalen eller förakt för hans närvaro i den känsla, som hans ankomst väckte till liv hos Pierre Gringoire. Snarare tvärtom; vår poet besatt tillräckligt mycket sunt förnuft och en alltför skamfilad rock för att inte lägga en särskild vikt vid mången antydan i hans prolog och alldeles särskilt vid att hans förhärligande av delfinen såsom son av Frankrikes lejon hördes av ett så uppsatt öra. Det är emellertid inte egoism, som dominerar ädla naturer. Låt oss anta, att poetens väsen representeras av talet tio och att om en kemist skulle analysera och farmakopera den, såsom Rabelais säger, så skulle han i denna sammansättning finna en tiondel egennytta mot nio tiondelar egenkärlek. Men just i det ögonblick då dörren öppnades för kardinalen, hade den allmänna beundran stigit till en otrolig grad, så att den nästan omärkliga molekylen egennytta, som vi nyss urskilde i poeternas konstitution, helt och hållet försvunnit — för övrigt en dyrbar ingrediens, en barlast av verklighet, utan vilken de inte skulle finna fotfäste här på jorden. Gringoire njöt av att se, så att säga att känna, hur hela denna åhörarskara — visserligen bara patrask, men vad betydde det? — stod som bedövad, förstelnad, kvävd av de ojämförliga tirader, som för varje ögonblick översvämmade hans bröllopskväde. Jag försäkrar, att han själv delade den allmänna hänförelsen och att han, i motsats till Lafontaine, som vid uppförandet av hans komedi ”Florentin” frågade: ”Vilken tosing har skrivit den här smörjan?” gärna hade velat fråga sin granne: ”Av vem är detta mästerverk?” Därav kan man sluta sig till,
