Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/46

Den här sidan har korrekturlästs

Quasimodo, föremålet för all denna uppståndelse, stod alltjämt kvar vid kapelldörren, bister och allvarlig, och lät sig beundras.

En student, Robin Poussepain, tror jag, ställde sig alldeles framför honom och skrattade honom rätt i ansiktet. Quasimodo nöjde sig med att gripa tag i hans bälte och kasta honom tio steg tillbaka mot folkmassan. Allt detta utan att säga ett enda ord.

Mäster Coppenole, som var utom sig av beundran, trädde fram till honom.

— Guds kors! Helige fader! Du har verkligen det fulaste ansikte, jag sett i hela mitt liv. Du förtjänar att vara påve i Rom likaväl som i Paris.

I det han sade detta, lade han glatt sin hand på Quasimodos axel. Denne rörde sig inte. Coppenole fortsatte:

— Du är en rolig bror, som jag gärna skulle vilja dricka ett glas med, om det också kostade mig en massa pengar. Vad säger du om det?

Quasimodo svarade inte.

— Guds kors! sade strumpvävaren. Är du döv?

Han var verkligen döv.

Han började emellertid bli förargad över Coppenoles uppträdande och vände sig om mot honom, i det han gnisslade så hemskt med tänderna, att den flamländske jätten ryggade tillbaka som en bulldog inför en katt.

På grund av den fruktan och respekt han ingav, uppstod omkring denna sällsamma person en cirkel med minst femton stegs radie. En gammal gumma omtalade för Coppenole, att Quasimodo var döv.

— Döv! sade strumpvävaren med sitt bullrande flamländska skratt. Guds kors! Det här är ju en fulländad påve!

— Hej! Jag känner honom, utbrast Jehan, som äntligen stigit ned från sin kolonn för att betrakta Quasimodo på närmare håll. Det är min bror ärkedjäknens klockringare. Goddag, Quasimodo!

— En sådan satans karl! sade Robin Poussepain, som ännu kände sig öm i kroppen efter sin luftresa. Han visar sig: han är puckelryggig. Han går: han är krokbent. Han tittar på en: han är enögd. Man tilltalar honom: han är döv. Vad gör han således med sin tunga, denne Polyfem?

— Han kan tala, när han vill, sade gumman. Han har blivit döv av att ringa i klockorna. Han är inte stum.

— Detta är det enda, som fattas honom, anmärkte Jona

— Och dessutom har han ett öga för mycket, tillade Robin Poussepain.

— Visst inte, sade Jehan. En enögd är illa värre däran än en blind, ty han ser, vad han saknar.

Under tiden hade alla tiggarna, alla lakejerna och alla ficktjuvarna i förening med studenterna i procession begivit sig till rustkammaren för att söka rätt på narrpåvens papptiara och kåpa. Utan att förändra en min lät Quasimodo sig iföras dem. Sedan lät man honom taga plats på en

42