Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/52

Den här sidan har korrekturlästs

Tredje kapitlet
”BESOS PARA GOLPES”[1]

När Pierre Gringoire kom till Grèvetorget frös han ohyggligt. Han hade gått över Pont-aux-Meuniers för att undvika trängseln på Pont-au-Change och Jehan Fourbaults flaggor, men hjulen på biskopens alla kvarnar hade stänkt ned honom, då han gick förbi, och hans rock var genomvåt. Det föreföll honom, som om hans skådespels fiasko hade gjort honom ännu mer genomfrusen. Också skyndade han sig fram mot den lusteld som brann mitt på torget. Men en betydlig folkmassa hade redan bildat en ring omkring den.

— Fördömda parisare! sade han för sig själv, ty såsom den verkliga poet han var, hade Gringoire stor benägenhet att prata för sig själv. Nu hindrar de mig från att komma fram till elden! Och jag skulle ändå mycket väl behöva en liten spiselvrå. Mina skor är fulla med vatten och alla dessa fördömda kvarnar har gråtit över mig! Förbannade biskop av Paris med sina kvarnar. Jag skulle just vilja veta, vad en biskop har att göra med en kvarn! Ämnar han måhända bli mjölnarbiskop? Om han behöver min förbannelse för det, så ger jag honom den och även hans domkyrka och hans kvarnar! Nu skall vi se om de där skrikhalsarna makar åt sig litet, Jag undrar, vad de har där att göra! De värmer sig, gudbevars! De står och tittar på hur hundratals vedträn brinner. Ett vackert skådespel!

Vid närmare beskådande kom han underfund med att cirkeln var bra mycket större än vad som behövdes för att man skulle kunna värma sig vid den kungliga lustelden och att denna åskådarmassa inte lockats dit enbart av önskan att titta på några hundra vedträn som brann.

På en stor plats, som lämnats öppen mellan åskådarna och lustelden, dansade en ung flicka,

Huruvida denna unga flicka var en mänsklig varelse eller en fé eller en ängel, det kunde Gringoire, trots att han var en sådan skeptisk filosof, en sådan ironisk poet, inte avgöra i det första ögonblicket, till den grad fascinerades han av denna bländande uppenbarelse.

Hon var inte lång, men hon såg ut att vara det, så lätt och graciöst rörde sig hennes späda smärta gestalt; hon var mörkhyad men man anade, att hennes hy vid dagens ljus måtte äga denna vackra guldglans som är kännetecknande för andalusiskorna och romarinnorna. Även hennes lilla fot var andalusisk, ty den verkade på samma gång smal och

  1. Kyssar i gengäld för slag.

48