sig räkenskap för de känslor, som han erfor, och för de känslor som han ingav. Den själ som hade sin hemvist i hans vanskapta kropp saknade nödvändigtvis något, den var ofullständig och döv. Vad han i detta ögonblick kände, var säkerligen för honom själv absolut vagt, otydligt och förvirrat. Endast glädjen och stoltheten dominerade. Det låg ett slags gloria över detta dystra och olyckliga ansikte.
Till följd därav var det inte utan överraskning och fruktan, som man plötsligt, i det ögonblick då Quasimodo halvt berusad av sin storhet, passerade i triumf förbi Pelarhuset, såg en man rusa fram genom trängseln och med en åtbörd av vrede rycka ur hans händer det förgyllda träkorset, tecknet till hans narrpåvevärdighet.
Denne djärve man var samma flintskalliga person som ögonblicket förut stått i gruppen omkring zigenerskan och skrämt den stackars flickan med sina hotfulla och hätska ord. Han var klädd i prästdräkt. I samma ögonblick, som han rusade ut ur folkmassan, blev han igenkänd av Gringoire, som hittills inte hade lagt märke till honom.
— Ser man på! sade han med ett utrop av förvåning. Det är min lärare i hermetik, dom Claude Frollo, ärkedjäknen! Vad tusan kan han vilja den där hemska puckelryggen? Vill han bli uppslukad av honom?
Ett skri av förfäran höjdes verkligen. Den skräckinjagande Quasimodo hade kastat sig ner från båren, och kvinnorna vände sig bort för att inte se honom sönderslita ärkedjäknen.
Han tog ett språng fram till prästen, såg på honom och föll på knä.
Prästen ryckte av honom tiaran, bröt sönder hans kors och slet hans med guldglitter prydda kåpa i bitar.
Quasimodo, som alltjämt låg på knä, sänkte huvudet och knäppte ihop händerna.
Sedan följde en sällsam dialog medelst tecken och åtbörder, ty ingendera av dem talade. Prästen upprätt, vredgad, hotande, befallande: Quasimodo på knä, ödmjuk, bönfallande. Och dock är det säkert, att Quasimodo kunnat döda prästen med ena handen.
Till sist ruskade ärkedjäknen Quasimodo i hans kraftiga axel och gav honom ett tecken att resa sig upp och följa med.
Quasimodo reste sig upp.
Då ville narrarnas brödraskap, vars första bedövning gått över, försvara sin påve, som blivit avsatt så hastigt. Egyptierna, argoterna och hela skrivarskrået skockade sig omkring prästen.
Quasimodo ställde sig framför prästen, lät musklerna spela i sina väldiga nävar och såg på angriparna, gnisslade med tänderna, som en retad tiger.
Prästen bibehöll sitt dystra allvar, gjorde ett tecken åt Quasimodo och avlägsnade sig under tystnad.
Quasimodo marscherade före honom och banade väg åt honom ge-
54
