vakterna på order av Robert d'Estouteville, prevot i Paris.
Quasimodo blev omringad, gripen och bunden. Han röt, han skummade av raseri och bet omkring sig, och om det hade varit ljusan dag, hade otvivelaktigt hans blotta åsyn, som gjordes ännu hemskare av vreden, skrämt hela patrullen på flykten. Men i nattens mörker hade han ingen nytta av sitt fruktansvärdaste vapen — sin fulhet.
Hans följeslagare hade försvunnit under striden.
Zigenerskan vände sig graciöst om i sadeln mot sin räddare. Hon lade sina händer på den unge mannens axlar och fixerade honom några sekunder, liksom hänförd av hans vackra utseende och den tjänst, han strax förut hade gjort henne. Så bröt hon tystnaden och sade med sin ljuva röst, som i detta ögonblick var ljuvare än eljest:
— Vad heter ni, herr gendarm?
— Kapten Febus de Châteaupers, till er tjänst, min sköna, svarade officeren, i det han bugade sig i sadeln.
— Tack, sade hon.
Och medan kapten Febus vred sina mustascher, gled hon ned från hästen och flydde.
Hon försvann snabbare än blixten.
— Vid påvens navel, sade kaptenen, i det han lät draga till Quasimodos remmar ännu mer, jag hade hellre velat ha slinkan kvar!
Vad vill ni, kapten? sade en av hans män. Sångfågeln har flugit sin kos, men läderlappen finns kvar!
Femte kapitlet
FORTSÄTTNING PÅ FÖLJDERNA
Alldeles bedövad av sitt fall, låg Gringoire kvar på stenläggningen framför den heliga jungfrun vid gathörnet. Så småningom återkom han till sina sinnen; i några minuter befann han sig i ett slags drömmande, dvalliknande tillstånd, som inte var utan ett visst behag och i vilket zigenerskans och getens eteriska gestalter smälte ihop med Quasimodos knytnäve. Men detta varade inte länge, ty ett livligt intryck av kyla i den del av kroppen, som var i beröring med stenläggningen, väckte honom helt och hållet och återkallade honom till fullt medvetande.
— Varifrån kommer denna kyla? frågade han sig. Och då märkte han, att han låg mitt i rännstenen.
— Förbannade puckelryggiga cyklop! brummade han och ville resa sig
58
