Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/66

Den här sidan har korrekturlästs

Så slog han sig för pannan, ty han kom plötsligt att tänka på en sak:

— Vad i helvete menade de i morse med sitt ”Esmeralda”?

Han ville påskynda sina steg, men för tredje gången var det någon, som hindrade honom att komma fram; det var en blind, en liten blind man med ett skäggigt, judiskt ansikte, som trevade sig fram med en käpp och leddes av en stor hund och som med nasalröst och ungersk brytning sade:

— Facitote caritatem!

— Gott! sade Gringoire. Här träffar jag äntligen på en som talar ett kristet språk! Jag måtte ha ett mycket människovänligt utseende, eftersom man ber mig om allmosor, fastän min börs är så mager. Min vän (han vände sig mot den blinde) jag sålde i förra veckan min sista skjorta. D.v.s., eftersom du inte förstår något annat språk än Ciceros: Vendidi hebdomade nuper transita meam ultimam chemisam.

Därmed vände han den blinde ryggen och fortsatte sin väg, men den blinde började plötsligt taga ut stegen och hålla sig jämsides med honom, och även de två första kom springande med stort slammer av kryckor och träben mot stenläggningen. Hållande sig tätt i hälarna på stackars Gringoire, började alla tre stämma upp sin sång:

— Caritatem! mässade den blinde.

— La buona mancia! sjöng den benlöse.

Och den halte stämde in med sitt:

— Un pedaso de pan!

Gringoire höll sig för öronen.

— O, Babels torn! utbrast han.

Han började springa. Den blinde sprang. Den halte sprang. Och även den tredje krymplingen sprang.

Och ju längre han trängde in i gränden, desto flera halta, lama och blinda omgav honom; enögda, enarmade och spetälska med sina sår kom ut ur husen och tvärgränderna och källrarna och skyndade under skrik och skrän bort mot ljusskenet, vältrande sig i smutsen som dagg- maskar efter en regnskur.

Gringoire, som alltjämt hade sina tre förföljare tätt i hälarna och inte förstod vad meningen var med allt detta, marscherade förskräckt vidare mitt ibland de andra, knuffande omkull de halta, sättande krokben för de lama, intrasslad i denna myrstack av lemlästade varelser, liksom den engelske sjökaptenen, som förliste bland en massa krabbor.

Plötsligt kom han på den tanken att göra helt om. Men det var för sent. Hela denna legion hade slutit sig tillsammans bakom honom, och hans tre tiggare hade honom fast. Han gick således vidare, framdriven av denna oemotståndliga flodvåg, av fruktan och av ett slags yrsel, som kom allt detta att framträda som ett slags mardröm för honom.

Till sist var han framme vid slutet av gatan. Den utmynnade i en

62