Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/71

Den här sidan har korrekturlästs

sten av honom, som vi har knyckt i en kyrka. Du har fyra minuter på dig att slänga din själ i skallen på honom.

— Bra talat, vid min själ! Clopin Trouillefou predikar som själva påven, utbrast kejsaren av Galiléen, i det han slog sönder sitt lerkrus för att med-bitarna ge bordet stadga.

— Herrar kejsare och kungar, sade Gringoire kallblodigt, det kan ni inte gärna hysa en tanke på. Jag heter Pierre Gringoire, jag är den poet, av vilken man i morse uppförde en moralitet i Justitiepalatsets stora sal.

— Ah, är det du, mästare? sade Clopin. Vid Guds huvud, jag var där! Nåväl, kamrat, därför att du tråkade ut oss i morse, är det någon anledning till att du inte skall bli hängd i kväll?

— Här får jag svårt att dra mig ur klämman, tänkte Gringoire. Han gjorde emellertid ännu ett försök. Jag kan inte inse, sade han, varför inte poeterna skall räknas in bland lösdrivarna. Esopos var vagabond, Homerus var tiggare, Mercurius var tjuv…

Clopin avbröt honom:

— Jag tror min själ, att du försöker prata omkull oss med din goja. För tusan, låt hänga dig och gör inte så mycket väsen av den saken!

— Ber om förlåtelse, högädle herr konung av Thunes, svarade Gringoire, som endast gav vika tum för tum. Det borde dock löna mödan… Ett ögonblick… ni kan väl inte gärna döma mig, utan att höra vad jag har att säga…

Hans stackars röst kunde i själva verket inte genomtränga larmet omkring honom. Den lilla gossen dunkade på sin kittel med större iver än någonsin, och för att sätta kronan på verket hade en gammal kvinna just ställt på trefoten en kastrull med flott, som fräste och förde ett lika svårt oväsen som en barnskara, som förföljer en maskerad person.

Emellertid tycktes Clopin Trouillefou konferera ett ögonblick med hertigen av Egypten och kejsaren av Galiléen, vilken sistnämnde var alldeles berusad, Så ropade han med gäll röst:

— Tystnad!

Och då varken grytan eller kastrullen lyssnade till hans ord utan fortsatte med sin duett, hoppade han ned från sin tunna, sparkade till kitteln, som rullade tio steg med barnet, och gjorde likadant med kastrullen, så att allt flottet rann ut i elden, varpå han åter med allvarlig min klev upp på sin tron, utan att bekymra sig om barnets halvkvävda gråt eller brummandet av den gamla kvinnan, vars kvällsmat sålunda gått upp i rök.

Trouillefou gjorde ett tecken, och hertigen och kejsaren och de övriga dignitärerna vid hans hov radade upp sig i en halvcirkel omkring honom, under det att Gringoire, som alltjämt var fasthållen, intog medelpunkten, Det var en halvcirkel av trasor, av glitter, av gafflar, av yxor, av vanskapliga ben, av grova bara armar, av smutsiga, slappa och försupna

67