Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/80

Den här sidan har korrekturlästs

följde riktningen av hennes blick. Det är omöjligt att det kan vara den där grinande stendvärgen där uppe i taket, som fångar hennes uppmärksamhet på det där sättet. Jag måtte väl kunna uthärda en jämförelse med honom.

Han höjde rösten:

— Mademoiselle!

Hon tycktes inte höra honom.

Han upprepade med ännu högre röst:

— Mademoiselle Esmeralda!

Förspilld möda. Den unga flickans tankar var annorstädes, och Gringoires röst hade inte förmågan att kalla dem tillbaka. Lyckligtvis blandade geten sig i saken. Den började sakta draga matmodern i ärmen.

— Vad vill du, Djali? sade zigenerskan livligt, liksom väckt ur en dröm.

— Hon är hungrig, sade Gringoire, förtjust att få börja ett samtal.

Esmeralda började bryta sönder bröd, som Djali åt ur hennes hand.

Gringoire föresatte sig att inte låta henne få tillfälle att åter försjunka i drömmerier. Han vågade framställa en ömtålig fråga.

— Vill ni således inte ha mig till man?

Den unga flickan fixerade honom skarpt och sade:

— Nej.

— Till älskare? fortsatte Gringoire.

Hon gjorde sin lilla grimas och svarade:

— Nej.

— Till vän? fortsatte Gringoire.

Hon fixerade honom åter skarpt och sade efter att ha funderat ett ögonblick:

— Kanhända.

Detta ”kanhända”, så kärt för filosoferna, gjorde Gringoire djärvare.

— Vet ni vad vänskap vill säga? frågade han.

— Ja, svarade zigenerskan. Det är att vara bror och syster, två själar som snuddar vid varandra, utan att sammansmälta, två fingrar på samma hand.

— Och kärleken? fortsatte Gringoire.

— Åh, kärleken! sade hon och hennes röst skälvde och hennes ögon strålade. Den är att vara två och dock endast en. En man och en kvinna som smälter ihop till en ängel. Det är himmelen.

Då hon talade på detta sätt, besatt gatudanserskan en skönhet som slog sällsamt an på Gringoire och tycktes honom stå i fullständig överensstämmelse med den nästan orientaliska exaltationen i hennes ord. Hennes röda och kyska läppar smålog till hälften, hennes klara och rena panna förmörkades för ett ögonblick av hennes tankar, liksom en spegel under en andedräkt, och under hennes långa ögonfransar utstrålade en obeskrivlig glans, som förlänade hennes ansikte denna idealiska mildhet,

76