Sida:Ringaren i Notre-Dame 1979.djvu/83

Den här sidan har korrekturlästs

— Nej.

— Den där mannen, som ni kallar hertigen av Egypten, är han hövding för er stam?

— Ja.

— Det är dock han, som förklarat oss vara gifta med varandra, anmärkte poeten i smått blyg ton.

Hon gjorde sin vanliga näpna grimas.

— Jag känner inte ens till ditt namn.

— Mitt namn? Om ni vill veta det, så är det Pierre Gringoire.

— Jag vet ett, som är mycket vackrare, sade hon.

— Ni är inte snäll, sade poeten. Men det gör ingenting, för jag blir inte ond mera. När ni lärt känna mig bättre, kommer ni måhända att älska mig, och eftersom ni så tillitsfullt berättat er historia för mig, är jag skyldig att berätta min för er. Ni bör således veta, att jag heter Pierre Gringoire och att jag är son till en förpaktare i Gonesse. Min far blev hängd av bourgignonerna, och min mor fick magen uppsprättad av picarderna under belägringen av Paris för tjugu år sedan. Alltså blev jag föräldralös vid sex års ålder och hade inga andra skosulor för mina fötter än Paris’ stenläggning. Jag vet inte, hur jag tog mig fram från sex till sexton år. Än slängde en frukthandlerska till mig ett plommon, än gav någon annan mig en brödkant, Om kvällarna lät jag mig infångas av nattvakten, som kastade mig i fängelse, och där fann jag en halmkärve att sova på. Men allt detta hindrade mig inte från att bli lång och mager, sådan ni nu ser mig. Om vintrarna värmde jag mig i solskenet, och jag fann det mycket löjligt, att Sankt Johanneseldarna sparades till rötmånaden. Vid sexton års ålder ville jag skaffa mig ett yrke. Jag ägnade mig i tur och ordning åt allt möjligt. Jag blev soldat, men jag var inte tillräckligt tapper. Jag blev munk, men jag var inte tillräckligt undergiven. Och för övrigt så är jag en klen dryckesbroder. I ren förtvivlan blev jag lärling i timmermansskrået, men jag var inte tillräckligt stark. Jag hade större lust att bli skolmästare. Det är visserligen sant, att jag inte kunde läsa, men det utgjorde intet hinder. Inom kort hade jag kommit underfund med, att jag inom varje yrke saknade en viss nödvändig egenskap, och når jag insåg att jag inte dugde någonting till, så blev jag på vinst och förlust poet och rimsmidare. Det är ett yrke, som man alltid kan ägna sig åt, när man är vagabond, och det är alltid bättre än att stjäla, såsom några unga vänner till mig rådde mig. En vacker dag hade jag turen att sammanträffa med dom Claude Frollo, högvördige ärkedjäknen vid Notre-Dame. Han fattade intresse för mig, och det är honom, jag har att täcka för att jag i denna dag är studerad karl och kan latin från och med Cicero och ned till kyrkofäderna och inte är en barbar i fråga om skolastiken eller retoriken eller ens hermetiken, denna vetenskapernas vetenskap. Det är jag, som författat det mysteriespel, som i dag med stor

79