Saint-Denis-du-Pas’ låga och murknade klocktorn till Saint Pierre-aux-Boeufs’ och Saint-Landrys smärta tornspiror. Bakom Notre-Dame avtecknade sig i norr klostret med sina gotiska gallerier, i söder biskopens halvromerska palats, i öster Terrains ödsliga udde. I denna hopgyttrade husmassa urskilde ögat ytterligare de höga, genombrutna stenkolonner, som då för tiden på själva taket krönte palatsets översta fönsterrad, det hus, som staden under Karl VI:s regering skänkte Juvenal des Ursins; litet längre bort Marché-Palus’ med tjära bestrukna baracker, och ännu längre bort den nya absiden på Germain-le-Vieux, år 1458 förlängd med ett stycke av Rue aux Febves, och ytterligare här och var en gatukorsning, full med folk, en skampåle, rest i ett gathörn, en vacker provbit på stenläggning från Filip Augusts tid, en övergiven bakgård med ett av dessa genomskinliga trapptorn, som man ännu uppförde under 1400-talet och varav man alltjämt kan se ett vid Rue des Bourdonnais. Och slutligen till höger om Sainte-Chapelle, mot väster, Justitiepalatset, som höjde sina torn ända nere vid floden. Den högstammiga skogen i konungens trädgårdar längst västerut i la Cité dolde den lilla holmen Passeur-aux-Vaches. Vad själva floden beträffar, så såg man från Notre-Dames höga torn ingenting av denna på ömse sidor om la Cité, ty den försvann under broarna liksom broarna försvann under massan av hus.
Och om blicken gled över dessa broar, vilkas tak föreföll ögat grönakliga, mögliga i förtid som de var av de dimmor, som uppsteg ur floden, och sedan riktades åt vänster mot l'Université, så var den första byggnad, som fångade den, en stor, låg torngrupp, Petit Chatelet, vars gapande portik slukade ändpunkten av Petit Pont, och om blicken sedan vandrade vidare utefter stranden från öster till väster, från Tournelle till Tour de Nesle, såg den en lång rad av hus med skulpturer, målade fönster och våning på våning, ett aldrig upphörande sicksack av husgavlar, ofta genombrutet av en gatumynning och här och var även av fasaden eller flygeln till ett stort stenhus, som utbredde sig med sina borggårdar och trädgårdar, sina flyglar och sin huvudbyggning mitt ibland denna populas av smala, hopträngda hus, likt en förnäm herre bland en skara bönder. Det fanns fem å sex dylika palats utefter kajen, från och med Hôtel de Lorraine, som med bernardinermunkarna delade det stora området invid Tournelle, till Hôtel de Nesle, vars högsta torn begränsade Paris och vars spetsiga tak under tre av årets månader hade privilegiet att under sina mörka vinklar dölja den nedgående solens scharlakansröda skiva.
Denna Seinestrand var den av de två, som minst ägnade sig åt köpenskap. Studenterna åstadkom där mera larm och uppståndelse än hantverkarna, och där fanns egentligen inte någon riktig kaj annat än från Pont Saint-Michel till Tour de Nesle. Den övriga delen av Seinestranden var dels endast en bar sandstrand, såsom t.ex. bortom bernardinerklost-
