Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/365

Den här sidan har korrekturlästs
361

Då en av dem helt frankt svarade, att de ämnade att hava dem både till hustrur och tjänarinnor, genmälte guvernören:

— Nå väl, jag tänker ej hindra er därifrån; gören som I viljen i den saken. Men för ordningens skull och till förekommande av alla tvister er emellan, önskar jag, att var och en blott tager en av dessa kvinnor till äkta och icke befattar sig med de övriga. Och sedan han valt sin hustru, får ingen annan kasta sina ögon på henne. Hennes man skall beskydda och draga försorg om henne, och hon skall vara hans lagliga hustru. Ingen utom han skall hava något att skaffa med henne — viljen I lova mig detta?

De samtyckte utan svårighet till guvernörens förslag, vars rättvisa och billighet lågo i öppen dag, och förklarade med en mun, att de skulle ställa sig hans önskan till efterrättelse.

Därpå frågade engelsmännen spanjorerna, om någon av dem till äventyrs önskade välja sig en hustru bland dessa kvinnor? men de svarade samfällt nej. Några av dem sade sig hava hustrur hemma i Spanien, och de andra ville ej veta av kvinnor, som icke voro kristna. Korteligen de förklarade allesamman, att de icke ville komma vid någon av de fem kvinnorna — ett drag av kyskhet, som jag förut under alla mina resor icke varit i tillfälle att bevittna. De fem engelsmännen togo däremot var sin hustru, och från nu inträdde ett nytt skede i koloniens historia. Spanjorerna och Fredags far levde nämligen därefter för sig själva i min gamla bostad, vars inre de betydligt utvidgade. Tillsammans med dem bodde ock de tre vildar, vilka tillfångatagits i sista striden mellan indianerna på min ö, efter vad jag förut berättat. Dessa tre voro de andres tjänare och uträttade en god del av det inom kolonien förekommande arbetet

Men låt oss återgå till berättelsen om engelsmännens giftermål. Det märkvärdiga var, att dessa fem oregerliga, grälsjuka sällar kunde komma överens vid valet av hustrur bland de fem kvinnorna, i all synnerhet som två eller tre av indianskorna hade ett vida fördelaktigare utseende än de övriga. Men karlarna hittade på ett gott sätt att förekomma tvistigheter sinsemellan vid avgörandet av denna angelägenhet. De inneslöto nämligen kvinnorna i den ena hyddan och gingo själva in i den andra, där de drogo lott om, vem som först skulle välja.

Den, på vilken lotten att välja först föll, begav sig ensam in i hyddan, där de stackars nakna kvinnorna voro, och återvände genast med en av dem. Märkligt att omtala, hade han med sitt val fallit på just den fulaste och äldsta bland de fem, vilken omständighet väckte mycken munterhet bland de övriga väljande. Även spanjorerna funno saken mycket lustig; men det visade sig, att engelsmannens val var klokare än någon kunde tro, ty hans hustru ådagalade i högre grad än någon av de andra kvin-