420
skulle predika för oss alla? Åter säger jag er, att om denne ende man fortfar som han börjat och gör en sann bättring, så behöves icke jag här — han kommer att omvända öns alla invånare till kristendomen.
Sedan jag efter en stund fått lugna mig något, upptog jag åter samtalet med Will Atkins.
— Säg mig, Will, började jag, huru kom du att känna och ångra din skuld i detta hänseende just nu?
W. A.: Ack, herre, ni har givit mig ett uppdrag, vars fullgörande väckt mitt samvete med en känsla, som om ett svärd gått genom min själ. Jag har nämligen talat om Gud och religionen med min stackars hustru för att, såsom ni anbefallde mig, söka omvända henne till kristendomen, och hon har sannerligen hållit en sådan predikan för mig, att jag icke skall glömma den, så länge jag lever.
R. C.: Nej, nej, det är ingalunda din hustru, som predikat för dig, utan ditt eget samvete, som steg för steg vaknat, under det du för henne utvecklat och sökt bevisa de religiösa sanningarna.
W. A.: Ja, herre, mitt samvete har verkligen slagit mig, och därtill på ett sätt, som jag omöjligen kunnat motstå.
R. C.: Låt oss höra, Will, vad du och din hustru talade er emellan!
W. A.: Herre, det är omöjligt att giva er en fullständig redogörelse därför; å ena sidan är jag visserligen glad att inför er få lätta mitt överfulla hjärta, men å andra sidan finner jag icke ord för att uttrycka allt det mäktiga, som rör sig därinom. Endast så mycket kan jag säga er, att jag med Guds hjälp beslutit att ändra mitt liv.
R. C.: Men upprepa likväl något av ert samtal för oss! Huru började du, Will?
W. A.: Nåväl, först talade jag med henne om äktenskapets sanna natur samt om de lagar, som i våra kristna länder värna detsamma; därefter om orsakerna till, att en man och en kvinna måste ingå detta förbund för livet, så att det icke står i någonderas fria skön att bryta detsamma; och slutligen huru i annat fall all ordning och rättvisa skulle kränkas — huru mannen skulle kunna förskjuta sin hustru och övergiva sina barn, och vilket namnlöst elände, som därav med nödvändighet måste bliva följden.
R. C.: Du talar som en lagkarl, Will. Men säg, förstod din hustru, vad du sade? Bland vildarna känner man ju icke ens äktenskapets enklaste förpliktelser; den största förvirring är i detta hänseende rådande ibland dem; de taga ingen hänsyn till släktskap, blodsband eller familj; broder gifter sig med syster, ja, till och med — efter vad jag hört berättas — fader med dotter och moder med son.
W. A.: Förlåt, min herre, en invändning, men jag tror, att ni är illa underrättad härutinnan. Min hustru har nämligen försäkrat mig om motsatsen av,
