Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/450

Den här sidan har korrekturlästs

446

nog, jag träffade alla förberedelser för min nya långtur, och när den bestämda dagen ingick, anträdde jag även resan.

Innan jag går vidare i min berättelse, måste jag dock säga några ord om den förträfflige unge prästen, som utfört ett så gott verk på min ö och därifrån följde med mig till Brasilien. Det var först hans avsikt att, såsom jag redan omtalat, följa mig ända till Ostindien, men då nu ett fartyg, destinerat till Lissabon, låg segelfärdigt i hamnen, beslöt han att medfölja detsamma och bjöd mig ett varmt farväl, i det han yttrade:

— Som ni finner, min herre, är det fortfarande mitt öde att aldrig komma fram till det ställe, dit jag vid resans början ärnat mig.

Från Brasilien seglade vi tvärs över Atlantiska oceanen till Godahoppsudden, dit vi anlände efter en tämligen god resa. Vi hade visserligen en och annan storm att utstå och hindrades i någon mån av vidriga vindar, men dessa motigheter voro av jämförelsevis så lindrig art, att jag väl må säga, att mina motgångar till sjöss syntes hava nått sitt slut. Så var även i själva verket förhållandet, ty alla mina framtida olycksöden och vedervärdigheter skulle komma att drabba mig på land, varför jag fick göra den erfarenheten, att landet är lika väl som havet ägnat till gissel för våra dårskaper.

Vårt fartyg var statt på en handelsresa och hade en superkarg ombord, som fått 1 uppdrag att alltifrån Kap bestämma alla dess rörelser, dock inom de gränser, som voro utstakade i befraktningsbrevet. Så till vida ägde han icke rättighet att kvarhålla fartyget i någon av de hamnar, som under vägen skulle anlöpas, utöver ett visst antal dagar, vilket var noga fastställt i befraktningsbrevet. Jag hade således intet att göra med denna sak och blandade mig heller icke däri; min brorson — kaptenen — och superkargen fingo styra och ställa med allt dylikt efter som de ansågo lämpligast.

Vi stannade icke längre i Kap än som var nödvändigt för intagande av dricksvatten, varefter vi styrde kurs på Koromandelska kusten. Vi sporde i Kap, att en fransk örlogsman på femtio kanoner samt två stora handelsfartyg nyligen passerat på väg till Indien, och som jag visste, att vi hade krig med Frankrike, hyste jag några farhågor för ett sammanträffande med dem; men de gingo sin egen väg och vi hörde aldrig något vidare av dem. Jag skall ej besvära läsaren med någon tröttande beskrivning av våra hamnplatser, av väder och vind, av små motigheter och händelser under de olika resorna o. s. v., utan endast nämna, vilka hamnar vi anlöpte, samt omtala det mera anmärkningsvärda, som träffade oss på resan från den ena till den andra.

Vi gingo först i land på ön Madagaskar, vars invånare äro kända för att vara mycket vildsinta och trolösa, varjämte de äro väl beväpnade med lansar och bågar, vilka vapen de förstå att använda med utomordentlig