95
När till hans plats du går i smakens gille,
Hvad höga minnen hägna dina fjät!
Der satt en gång ett romarvulet snille,
Hvars språk bar senatoriskt majestät.
Det Höpken var. Åt honom Gustaf skänkte
Förutan lottning första stolen här.
Af stora tankar rådsherrns prosa blänkte,
Som stolt sin Tacitanska prägel bär.
Der satt, sublim som Israels profeter,
Vår tempelskald, den väldige Wallin,
Hans sång rann upp ur dolda evigheter
Och himlens åskmoln skuggade hans min.
Han sjöng, och bättre vardt det, vid hans röst,
I tidens djupt beklämda Saulsbröst.
Han steg, en fattig pilt, ur Tunadalen,
Nu bärs hans psalm kring Sverige af koralen.
Så djupa stämmor dig till mötes ljuda,
Så ädla bilder dig sin helsning bjuda,
När i af stora minnen helgadt lag
Du med förtjenstens rätt tar plats i dag.
