Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/30

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
25

Sedermera blef kriget offentligt kungjordt på Guadeloupe, och franska kapare kringströfvade ön och borttogo dit hörande fartyg. Situationen tillspetsades ännu mer deraf, att dessa kapare åtnjöto skydd af Barthelemys invånare, som ej sällan dolde dem. På detta sätt var en dam satt för den vestindiska handeln, som dock utgjorde en nödvändig förutsättning för kolonins lyckliga bestånd. Flera handlande lemnade ön, och kolonin tycktes med stora steg gå sin undergång till mötes. Det enda, som kunde råda bot härför, vore att hos de franska guvernementerna föreslå neutralitet för ön. Man hade i Vestindien redan förut haft exempel derpå, att ehuru magter lågo i krig med hvarandra, någon af deras kolonier likväl kunde förklaras neutral. Under Englands och Frankrikes krig hade på detta sätt neutralitet beviljats S. Martin genom fördrag mellan engelska och franska guvernementerna derute. Ankarheim tror sig derför hafva all anledning att hoppas, att ett förslag i denna riktning med afseende på Barthelemy skulle hos franska guvernementet vinna anklang, men han önskar först inhemta konungens vilja. Men än värre än fransmännen foro Sveriges vänner och bundsförvandter, engelsmännen, fram derute. Redan innan kriget förklarades, borttogo ej blott Englands kapare, utan äfven dess krigsskepp alla fartyg, som gingo till eller kommo från franska öarne eller de spanska delarne af Amerika. Ankarheim slutar denna gång sin rapport med en allvarlig reqvisition af krut och manskap, en nödvändig förutsättning för att Sveriges anseende i Vestindien skulle åtminstone till någon del kunna uppehållas och häfdas.

Tillståndet blef allt värre[1], I slutet af 1806 petitionerade många af Gustavias invånare, för hvilka handeln med kolonialprodukter var en lifsfråga, hos Ankarheim, att han måtte söka utverka neutralitet för ön. Ankarheim tvekar, om han bör taga några mått och steg

  1. Rapport af 72 1807.