Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/33

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

28

angår, fortforo dess bestämmelser att tillämpas, tills 1811 års reglemente såg dagen. Möjligen kan detta hafva tagit något intryck af de klagandes anmärkningar öfver sättet att behandla å ena sidan polis- och ekonomiemål samt å andra sidan justitieärenden, men troligen mera af kommerskollegiets med anledning deraf framstälda förslag. De tre slagen frågor hänvisas nämligen på nytt till en enda konselj, om de ock här på något olika sätt afgöras, än förslaget åsyftar.

1810 anföra sex borgare i Gustavia klagomål mot justitiarien Bergstedt och guvernementssekreteraren Fahlberg, hvilket de säga sig göra å allmänhetens vägnar[1]. Missnöjet med dem gick så långt, att ett slags “uppror“ utbröt, och de två nämda personerna måste lemna ön. I en rapport af 1211 1811 talar ock Ankarheim om 1810 års uppror. Ett visst dunkel tyckes hvila öfver tilldragelsen. Hvad missbelåtenheten med Bergstedt beträffar, anser Ankarheim, att densamma uppspirat ur en enda persons fiendskap. En del af allmänheten hade sedan förledts att deltaga i den mot Bergstedt riktade oppositionen. Fahlberg tyckes deremot städse hafva varit en orolig ande, som gerna kastade sig in i intrigspel. Som en sådan skildras han af Ankarheim. Men äfven om Bergstedt ändrar Ankarheim sedermera sitt omdöme. I en skrifvelse af 122 1812 yttrar han nämligen, då han redan nedlagt sitt embete och efterträdts af baron Stackelberg, att ett sorgligt öde på slutet af hans embetstid blifvit hans lott. Tvenne personer, som af högsta magten satts vid hans sida — Ankarheim åsyftar härmed tydligen Bergstedt och Fahlberg — hade, ehuru han skänkt dem sitt oinskränkta förtroende, lönat honom med otack och gått så långt i brottslighet, att de försnillat allmänna medel och sedermera ville vältra ersättningsskyldigheten på honom[2]. Några bevis för detta påstående framdragas dock icke.

  1. Skrifvelse, ställd till guvernören af 1411 1810.
  2. Barthelemysamlingen (2 tomen).