Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/36

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
31

som han anser vara ett af “öns besynnerliga och särdeles tryckande öden“. Vice notarien i domstolen Svanholm var död. Två bröder Theustedt voro nu snart sagdt de enda, som kunde användas. Den ene hade konstituerats att tills vidare öfvertaga den efter Fahlberg ledigblifna guvernementssekreterareplatsen, den andre att vara vice notarie i domstolen efter Svanholm. “En upprorisk folkmassa af alla europeiska nationer, som utgör detta ställes population, kan ej désarmeras och med en tillräcklig garnison hållas till lydnad“, yttrar Ankarheim vidare. Sedermera fick han ett nytt obehag på halsen. En del af landets och stadens invånare anförde då hos honom besvär öfver det sätt, hvarpå en i domstolen ledigvarande plats fyllts. De klagande ansågo sin valrätt kränkt, men deras besvär blefvo af guvernementet ogillade. I sammanhang härmed får man veta, hvilka af Barthelemys invånare på denna tid verkligen hade rätt att välja ledamöter i domstolen. Väljarekategorierna voro följande: 1) alla egare eller innehafvare af jord, 2) alla infödda svenskar samt öns egna invånare, som uppnått 21 års ålder och ej äro i privat tjenst, 3) alla å stället varande naturaliserade svenska undersåtar, så framt de ej äro privata tjenare, 4) alla sådana personer, som under 7 år beständigt vistats på ön och drifvit något yrke — gesäller och dagsverksarbetare dock undantagna.

Obehagen växte Ankarheim och hans 70 år öfver hufvudet. Hans enda hopp var derför, att svenska regeringen ville bevilja honom nådigt afsked och gifva honom understöd under hans återstående lefnadsdagar[1]. Ankarheim visste ej då, att hans efterträdare redan var utnämd[2]. Men i början på 1812 rapporterar han[3], att baron Berndt Robert Stackelberg ankommit till ön, och att styrelsen skulle några dagar derefter åt honom öfverlemnas.

  1. Rapport af 3012 1811.
  2. Stackelberg blef utnämd 310 1811.
  3. Ankarheims sista rapport af 62 1812.