Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/40

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
35

någon praktisk nytta. Komitén var och förblef nämligen blott en representation på papperet.

Det har redan förut påpekats, att baron Stackelberg i början på 1812 blef Ankarheims efterträdare. Den 15 April rapporterar Stackelberg, att han öfvertagit styrelsen öfver kolonin och konungens kassa, hvari rätt stora summor funnos[1]. Vid denna tidpunkt bekläddes guvernementssekreterarebefattningen af Fischier, C. F. Werdeman var notarius publicus, och sekreterarebefattningen i konseljen gafs åt F. L. Thenstedt (f. d. guvernementssekreterare), P. Ollongren förvaltade justitiarieembetet och Schürer placemajorsbefattningen. Mellan dem tyckes hafva utspunnit sig en häftig tvist om företräde i rang[2]. Stackelberg var i början belåten med förhållandena på ön, men denna belåtenhet tog ett hastigt slut. Redan den 3 Juli 1812 begär han sitt afsked[3]. En obehaglig händelse hade inträffat, som i högsta grad upprört honom. En chevalier de Serviez, som inställt sig på ön försedd med talrika rekommendationer, anförde hos Stackelberg klagomål deröfver, att en handlande Krafft yttrat sig skymfligt om hans antecedentia. Guvernören sökte bilägga tvisten. Men härunder började de Serviez utfara i smädelser mot Kraffts kompanjon, Elbers, hvilket hade till följd, att denne, ehuru han i början sagt, att han satte sig öfver skymfen, vid nästa konseljsammanträde angrep guvernören, derför att han ej tagit Elbers i försvar, ehuru han vore medlem af konseljen. Stackelberg erhöll dock snart ett slags förtroende votum, i det en mängd borgare i Gustavia petitionerade hos honom, att han måtte stanna qvar på sin post. Elbers karakteriseras af Stackelberg som en orolig ande och en af anstiftarne af 1810 års uppror. I en längre Oktoberrapport redogör guvernören för kolonins

  1. Barthelemysamlingen (2 tomen).
  2. Rapport af 286 1812.
  3. Rapport af 37 1812.