Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/47

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
42

blef på högre ort omildt bedömd, och guvernören ålades att undvika dylika uppträden. I en skrifvelse till hofkanslern af Vetterstedt yttrar Leurén, att han och guvernören länge umgåtts på mycket vänskaplig fot. Förhållandet hade genom en mängd små orsaker — som t. ex. guvernörens “hetta i spel“ — på sista tiden öfvergått till raka motsatsen. Stackelberg var enligt Leuréns omdöme fallen för “misstänksamhet, arbiträrt och häftigt uppförande“. Leurén bifogar vidare åtskilliga rätt intressanta observationer öfver Barthelemyförhållanden. Det rådde en dödande enformighet på ön. Det var endast nyheter från Europa, som kunde gjuta något lif in i svenskarnes tillvaro derute. Hvad de egentliga invånarne beträffade, var handeln, som ibland upplifvades, ibland råkade i lägervall, allteftersom de amerikanska, engelska och franska förhållandena varierade, den enda fråga af allmännare natur, som drog deras intresse till sig, och förordningar om tullsatser och sjöpapper utgjorde föremålen för Barthelemyboarnes djerfvaste kannstöperier. Emellertid gjordes allt för Barthelemys upphjelpande. Vägar och gator anlades, och Gustavias hamn hade nyligen blifvit grundligt upprensad. Ett bolag för tillverkning af salt hade bildat sig. Leurén, som sjelf var medlem häraf, begärde nu för bolaget åtskilliga privilegier[1], som tullfrihet och förmånsrätt till saltkrikors anläggning.

Den mellan England och Amerika afslutade freden vållade ej öns handel någon skada[2], isynnerhet sedan engelsmännen i sina vestindiska kolonier förbjudit all införsel, som ej skedde å engelska fartyg, och på detta sätt tvungit amerikanarne att uppsöka någon annan nations hamn, hvarest utbyte af produkter kunde ega rum. Men för att vara riktigt säker att kunna draga den engelsk-amerikanska transitohandeln till sig, anser

  1. Förmåner beviljades upprepade gånger saltkompaniet, men tillverkningen ville dock ej taga någon riktig fart.
  2. Rapport af 2110 1815.