Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/53

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

48

I slutet af 1816 började Rosensvärds klagovisor blifva bittrare. I guvernementshuset “finnes blott en säng, sängkläderna äro utslitna, lakan, örngått otillräckliga, servietter usla eller inga“, yttrar han i en skrifvelse till hofkanslern. Rosensvärd sökte så mycket som möjligt spara. Detta hindrade dock ej, att han rörande en eller annan utgift, som nödvändigt måste göras, råkade i delo med finanskonseljen, som hårdnackadt motsatte sig hvarje utgift, som ej vunnit kongl. majestäts sanktion.

Barthelemys gyllene år voro nu förbi. Inkomsterna öfversköto väl utgifterna, så att betydliga remisser fortfarande gingo till Sverige, men man hade under 1814 och 1815 vant sig vid, att “guldet flödade fram i strömmar ur Barthelemys nakna klippa“[1] och var derför ej nöjd med hvad 1816 och 1817 förde i sitt sköte. Enligt Rosensvärds Februarirapport för 1817 te sig förhållandena på ön i en dyster dager. Stadskassan, som några år förut befunnit sig i ett blomstrande tillstånd, var nu bankrutt. Rosensvärd anhåller derför att på kronans kassa få öfvertaga några af de utgifter, som förr hvilat å stadskassan. Detta blef ock fallet.

Handelns oerhörda aftynande injagade en verklig fasa hos guvernören. Fattigdomen började blifva tryckande bland öns befolkning, som ju till största delen var hänvisad att lefva af denna näringsgren. Hvad som gjorde förhållandet så mycket sorgligare var att veta, att S. Thomas och S. Eustache fortfarande drefvo en betydlig handel. Till den förra kolonin kommo massor af europeer och amerikanare för att utbyta sina varor, och den hade derjemte sina egna och S. Croix’ produkter att afyttra. S. Eustache var liksom Barthelemy en genom konst och klokhet tillskapad handelsplats, och med denna ö borde man med framgång kunna täfla. Rosensvärd skall söka taga reda på dess tullförhållanden

  1. Uttryck af Bergius i bref till hofkanslern.