Sida:S. Barthelemy under svenskt välde.djvu/61

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
56

gången fiska efter guvernörsskapet[1]. Genom bref sökte han tydliggöra för hofkanslern, att Berghult, som saknade ålderns auktoritet, ej kunde upprätthålla “årning“ och respekt, utan att han sjelf vore rätte mannen att som guvernör träda i spetsen för öns angelägenheter. Men äfven denna gång gäckades hans förväntning. Af hofkanslerns svar insåg han slutligen, att intet var i detta afseende att hoppas[2]. Men han säger sig vara liksom fastväxt vid Barthelemys klippa och ber af Vetterstedt söka åstadkomma, att “det konungsliga ädelmodet kastar en välgörande stråle öfver en gammal mans slåknande dag“. (Bagge stafvade som det anstod en af gamla tidens knektar).

1819 blef ett för Barthelemys handel ganska fördelaktigt år.

Under årets förra hälft är placemajoren Berghult vice guvernör öfver kolonin. De gamla striderna mellan embetsmännen hade ej förlorat något af sin styrka. Men rolerna voro nu ombytta. Det förra guvernementets vänner, bröderna Thenstedt, understödda af handlandena Peterson och Portelly, bildade nu oppisitionen, under att vice guvernören hade sitt stöd i Hauswolff och hans parti. Berghult riktar mot justitiarien Thenstedt den förebråelsen, att han vill draga allt från styrelsens afgörande och i stället lägga det under konseljens beslutanderätt. Intresset för valet af konseljledamöter hade i Gustavia ytterligt slappats. Derför var det enligt Berghults påstående lätt för en valintrigör att få hvilken han ville invald i konseljen. Så lyckades det Thenstedt, som genom sitt inflytande hade att förfoga öfver en mängd röster, att drilla saken derhän, att hans vän Portelly blef utsedd till konseljledamot.

Berghult synes hafva varit en energisk man. Han påyrkade i sina rapporter, att guvernören måtte utrustas med magt att krossa sina motståndare eller, rättare sagdt,

  1. November 1818.
  2. Maj 1819.